Allt är inte mitt fel.

Jag har, å har så länge jag kan minnas haft, dåligt samvete över nästan allting.
Men ibland får man uppenbarelser. En Guds röst eller en pollett som trillar ner från tomma intet.

Något som jag ofta har dåligt samvete över är att jag är en så dålig dotter.
Min mamma ringer mej ett oändligt antal gånger per dag. Hon är ofta kraftigt påverkad av alkohol och tabletter och jag svarar sällan... kanske var 10:e gång.
Av de gångerna kanske jag var 3:e samtal tar mej tid att verkligen prata med henne, övriga gånger snoppar jag av henne med att jag inte orkar prata med henne i det tillståndet.
Mamma blir aldrig arg över det.
Dag in å dag ut talar hon in sina sluddriga meddelanden på min telefonsvarare och när jag snäser så säger finner hon sej bara. Å ringer upp igen efter nån halvtimma.

Min pappa träffar jag allt för sällan. Ringer allt för sällan.
Jag tänker på honom å saknar honom, varje dag, men saker kommer emellan och jag tar inte tiden.
Jag har inte träffat honom sedan jag var å hälsade på honom på min semester... i juli!
Å båda mina föräldrar ger mej samvete.
Eller JAG ger mej dåligt samvete över dem. Över att vara en så oengagerad dotter.
Som aldrig ringer.

Men här om dagen slog det mej, utan att jag egentligen tänkte på dem.
Jag stod å sminkade mej när en röst inom mej sa med klar stämma:
"Man får de barn man förtjänar"
Och faktiskt är det så.
Utan att jag är bitter.
Jag är klar med ältande och det finns gränser hur många gånger man kan ställa människor till svars. Men båda mina föräldrar svek faktiskt mej som barn, på var sitt sätt... och nu ger jag dem vad jag förmår.
Älskar dem men behöver dem inte jämt och alltid.
Söker tröst på andra ställen.
Vi är vad vi är för varann. Det är inte mitt fel.
Å det var befriande att känna så. Att släppa skulden.

Samma sak kände jag med jul och mina egna barn.
En stor del av min stress beror varken på julskinka eller städning utan på ungarnas inställning. Jag vet att de inte gillar julen och jag vill förtvivlat gärna ändra på det.
Jag vet inte varför det är så viktigt för mej men jag vill så oerhört gärna att de ska älska att samlas här hos mej.
Å jag vet att Dotter nr II är känslig för spända vibbar.
Å jag vet att Äldsta dottern har högre krav på städning och perfektion än vad jag har.
Å jag känner alltid att jag inte får vara spänd och att allt måste vara perfekt, så de kan bli lyckliga, så de kan älska julen.

Men jag kände idag att... näää!
Alla får ta ansvar för sina känslor.
Jag är jag och mitt hem är mitt.
Jag älskar mina ungar, jag vill ha dem hos mej men jag ska inte... jag ska i allafall försöka... att inte stissa upp mej själv utan vara jag.
Här är det temperamentsfullt. Kladdigt på golvet. En hund som tar plats.
Coca cola som är ljummen. Vi äter där vi får plats.
Thats it.
Inte som en bristande respekt för ungarna utan som respekt för mej själv.
Förstår ni?

Det är dags att börja bli lite snällare mot sej själv och att sluta bära ansvaret för precis allting.

Puss/ Asta