Rätt många säger det.
"Pengar betyder ingenting för mej."
Eller...
"Jag skiter i pengar."
Eller...
"Pengar gör ingen människa lycklig."
Nästan alltid är det den välmående medelklassen som säger så där.
De som bor i en schysst villa. Har ett vackert och stämningsfullt hem. Åker utomlands någon gång om året. Har råd med bil och unnar sej det oxå. Kan käka ute ibland.
Jag tror inte att de flesta människor som slänger ur sej något sånt menar något illa.
Jag tror bara inte att de reflekterar över hur vansinnigt privilegierade de är jämfört med de flesta på detta klot och jämfört med en hel del människor i vårt eget land.
En gång var jag fattig. Vi levde på en lön. 5000 kr i månaden. Hyran kostade hälften.
Vi hade 3 barn. Min föräldrapenning var slut, men visst vi hade några spänn i bostadsbidrag och barnbidrag. Å andra sidan hade vi fler utgifter än hyran.
Vi låg ett par någon tusenlapp under existensbehovet uträknat av socialtjänsten men fann inte förnedringen värd att gå dit.
Jag upplevde aldrig att det gick någon nöd på oss. Jag var ung och detta liv var det enda jag kände till.
Men det innebar bland annat att chips å cola som fredagsmys hörde till ovanligheterna.
Det innebar att barnen åt väldigt mkt falukorv, blodpudding, pannkakor och annan billig mat. Vi vuxna åt mackor eller inget alls rätt ofta.
När barnen vart sjuka... vilket småbarn ofta är i öroninflammationer, falsk krupp och allt var det var och man behövde hämta ut penicillin så var månadens budget spräckt.
Semester var inte att tänka på. Nån dagsutflykt kunde det bli i den risiga gamla volvon som läckte in avgaser så ungarna blev åksjuka och började kräkas efter en halvtimma blev det nån enstaka gång.
Övriga nöjen fick vara gratis. Rasa av sej i skogen. Leka hos kompisar. Äta kvällsmaten ute som picknick. Leka med trolldeg.
Vi levde så där under några års tid. Det gick. Men inte så mycket mer.
Å då finns det dom som har det värre. Där det bara inte GÅR ihop i slutet av månaden alldeles oavsett hur det har sparats. Ungar som går i trasiga gympadojor när vintern kommer. Barn som inte har råd att ta med ett äpple eller en banan om dagen till skolans fruktstund. Barn som uppmuntras att, oavsett vad det är som serveras i skolbespisningen så måste de äta för det serveras ingen mer mat hemma sen.
Föräldrar som bryter ihop av ångest inför julen.
Relativ fattigdom kallade väl Janne Josefsson det?
Jag antar att Janne Josefsson är en sån där härlig skjutjärnsjournalist som inte heller bryr sej om pengar.
Det finns studier som visar att ett överdåd av pengar faktiskt inte gör människor lyckligare. Det påverkar inte lyckokvoten om du tjänar 100 000 kr/ månad eller 200 000 kr/månad.
Men upp till en viss summa påverkar pengar lyckokänslan.
Därför att vetskapen om att räkningar kan betalas, mat inhandlas, kök renoveras om och den där resan till grekiska övärlden nästa sommar kan bli av ger trygghet.
Trygghet OCH en liten guldkant. DET påverkar lyckan.
Allt annat är bullshit.
Puss/ Asta
Sant det där - det om att det är så jädra lätt att säga att pengar verkligen inte betyder något. När man är född i ett land som vårt. Pengar betyder visst något! Precis som du skriver, levde vi otroligt knapert under de första 8 åren ihop. Vi hade iofs bara ett barn, men med en inkomst på 3800 i månaden på tre personer KAN man inte leva utsvävande. Precis som du säger: efter att hyran var betald levde man på det som var kvar. Jag lagade till potatis på miljoner olika sätt - skar dem annorlunda för att få variation - men jag var inte olycklig.
SvaraRaderaDäremot var den gnagande känslan av att aldrig få pengarna att räcka till, fruktansvärd. Och, blev B sjuk och skulle ha medicin, åt jag inte. Så var det. Men det har jag skrivit om förr... Och här sitter man nu. Och har det såååå fruktansvärt bra. Med pengar som räcker. Så visst har du rätt - pengar HAR betydelse. Men jag har ingen önskan om mer pengar i livet än så här. I alla fall är det inte pengar som driver mig. Men jag förstår att andra inte har det privilegiet som jag, att sitta och kunna säga det.. Så jag är lite kluven. För jag kan ärligt säga att mer pengar inte skulle locka mig. Inte om jag måste offra något jag inte vill offra.
SvaraRaderaSer att min kommentar blivit avdelat - avskyr att skriva på iPaden.. Ursäkta röran! Kram
Det finns en sångtext av ett Australiensiskt band där en av raderna går så här:
SvaraRaderaYou say that money, isn't everything,
But I'd like to see you live without it,
You think you can keep on going living like a king,
but I strongly doubt it..
Det ar ju så det är, visst är det lätt att säga när man har pengar. Jag tycker det är hemskt när jag är 'fattig' och då är jag på inget vis egentligen fattig - men livet ändrades när vi gick från 2 inkomster till 1 när vi fick barn. Det var svårt att få pengarna att räcka till. Jag sålde min 'fina' bil och köpte en gammal skrutt - men vad fan - jag HAR ju en bil, jag HAR råd att äta middag varje kväll - jag har till och med råd att gå ut och äta med jämna mellanrum. Men jag blir SKITdeppig när jag inte har råd att åka hem till Sverige när jag vill. Om det skulle hända nåt med nån i min familj KAN jag helt enkelt inte bara åka hem.
Så jag tror inte man blir lyckligare av att vara rik om man ändå är olycklig över andra saker, men när ens enda bekymmer är brist på pengar så blir man fan i mig lyckligare med dom.
Precis den diskussionen hade jag med min syster för några år sedan... Hon hävdade att pengar inte gör en lycklig, jag hävdade att de inte gör dig olycklig heller, men de kan åtminstone ge dig en grundtrygghet så att du slipper tänka på överlevnad och kan ibland tänka på lycka... När du nu skriver om hur ni hade det inser jag att jag under några år hade det betydligt tuffare ekonomiskt än henne. När hon klagade på att de hade det så dåligt ställt att de ibland bara hade råd med fiskpinnar stod jag som ett frågetecken efter som fiskpinnar var lyx för mig. Jag levde vissa veckor på pasta. Bara pasta. Med en klick smör och grovmalen svartpeppar. Om jag hade en bit ost jag kunde riva över var det jackpot... Men det är skit att man ska behöva ha varit där själv (och jag hade i alla fall ingen annan än mig själv att ta hand om) för att kunna sätta sig in i hur det känns, det borde var och en med empatisk förmåga kunna göra!
SvaraRadera