Inlägg till mej själv att läsa 7:e december-2018

 

Min son skrev ett brev till sej själv i juli i år med avsikten att läsa det 2016.
Han visade sej vara lite för otålig och öppnade det idag. Knappt ett halvår senare, 2,5 år för tidigt. Han läste det för mej... det var briljant skrivet... och jag blev sugen på att göra samma sak. Härma konceptet men inte tonen.
Tänker skriva ett blogginlägg och ett "riktigt" brev ( den ocensurerade versionen) att öppna.
Tidigast den 7:e december- 2018. Om 5 år...

Hej Asta-pasta

Hej dåtids Asta. Det är framtids Asta som skriver.
Jag tänkte berätta lite för dej hur jag har det. Väldigt dum tanke egentligen, ingen lär väl veta det bättre än jag men ändå...
Spekulera lite i hur jag tänker å tror om framtiden. Vad jag har för förhoppningar och farhågor.
Det allra värsta vore väl om jag den 7/12-18 upptäcker att inte ett skit har hänt... mer än att jag gått å fått åderbråck på benen.
Fast nä, ännu värre vore det förstås om jag inte finns och inte kan läsa mitt blogginlägg och mitt brev om 5 år. Men, då har jag inte ont av det ändå.
Våndor har väl alla men om 5 år vill jag ha nya våndor. Helst enklare än de jag har idag.

Jag är 44 år. Jag är fortfarande gift med "Maken." Antar att jag inte behöver beskriva honom närmare då jag lär komma ihåg honom om vi så skiljer oss i morgondag. Om jag inte får framlobsdemens. Då läser jag inte detta ändå.
"Stora flickan" är gift. Bor 15 mil bort med sin make och deras dotter Ängla 6 månader.
Hon har fullt upp med att bli den felfria modern. Jag säger det med ömhet.
"Dotter nr II" bor med sin sambo i stan ännu. De talar om att flytta till Oslo efter nyår. Det oroar mej, jag hör knappt av henne som det är nu. Inga barn är aktuella där.
"Sonen" bor hemma och allting är ovisst kring honom. Det var meningen att han flyttade hit från Göteborg en kort sejour pga pengabrist men så blev han kär å kvar. Nu har han kärleksproblem och vet väl inte riktigt vart livet för honom.
"Mini" bor hemma med sin pojkvän. De väntar barn. I slutet av april är det dags.
Gottfrid är 1,5 år och mammas kille. Jag är så stolt över hur han utvecklas och är.

Hur kommer det gå med ungarna?
Hur många barnbarn kommer jag ha 2018?
Kommer deras relationer att hålla? Å kommer de att bry sej om sin gamla mamma?
Kommer Mini bo hemma hos mej till jag blir gammal och jag får flytta in till henne?
Kommer jag och Maken fortfarande vara gifta? Vi har flera år bakom oss nu där vi utvecklats åt olika håll, vill så olika saker med våra liv, värderar så olika saker.
Vad händer när barnen flyttat och det kittet är borta?
När det faktiskt står oss fritt att utveckla våra liv mer efter egna önskemål.
Kommer tillbaka till de där önskemålen senare.

Jag jobbar fortfarande på Hallands sjukhus Varberg. Det har jag gjort i 11 år.
Jag trivs väldigt bra med mina kollegor men känner allt mindre motivation över mitt jobb och mitt yrke.
Det måste jag göra nåt åt. Antingen byta arbetsplats eller förändra min inställning.
Jag har sökt lite olika tjänster. Lite halvhjärtat.

I våras började jag springa... å var riktigt duktig. Hela våren och sommaren.
Nu när det är kallt å blåser och regnar blir jag allt mindre motiverad.
Om 5 år är jag säkert en riktig atlet... visst?
Så klart.

Jag shoppar för mycket. Unnar mej för mycket överlag. Varför gör vi så?
Jag undrar om framtids-Asta oxå kommer att hålla på så där?
Jag hyser inga större förhoppningar om jag ska va ärlig kring att bättra mej.
Det kanske är där vårt problem ligger? Att vi inte tror på oss.

Jag är i ett skede av livet där jag sällan träffar vänner och nästan aldrig ser på tv.
Det enda jag följer är Solsidan och Bonde söker fru. Kommer de att finnas kvar om fem år?
Elitserien, eller SHL som det heter nu, ser jag förstås. Det går bra för Frölunda i år. Vi ligger 2:a just nu mot ett till synes helt överlägset Skellefteå.
Cissi träffar jag knappt trots att jag fortfarande ser oss som bästa vänner och trots att vi bor 200 meter ifrån varann. Vi är dåliga på att höra av oss, få tummen ur.
Carina träffar jag mer, hon är duktig på att boka nästa tid när vi ses och jag behöver nog det. Sen är det Anders å Marie. Det blir mest på jobbet och jag är rädd att tappa bort dem om jag byter arbetsplats.
Jag träffar Ergo Sum ibland och har sporadisk kontakt med Blogg-Maria.
Nyss träffade jag Elin min frisör, vi får se var de kontakterna är om 5 år.
Malin träffar jag tyvärr aldrig nästan, trots att vi tycker om varann så blir det inte av.

Jag hoppas att jag har Gottfrid kvar om 5 år. Att han får leva ett långt Dogue de Bordeauxliv. Kanske har jag en till hund?
I de bästa av världar har jag fått pröva på den där hunddrömmen.
Att ha hunddagis/ pensionat och småskalig uppfödning. Leva på landet.
Ett enklare liv, närmare mej själv.
Men för det livet behöver jag välja bort maken. Eller han mej.
I mitt huvud har jag försökt kombinera ihop drömmen med mannen en miljard gånger utan att lyckas.
Jag vill nåt mer. Nåt annat.
Vill leva i större samklang med mej själv, där andra och annat inte spelar så stor roll.
Jag vill ha tid till djuren, till mina barn, till barnbarnen å vänner.
Jag vill sluta äta kött och jag vill ha en minigris som bökar runt i trädgården ihop med hundarna.

Jag läser mycket. Har startat Bloggdalas bokcirkel som väl varit igång ett år ungefär nu.
Min nya favoritförfattare heter Jonathan Tropper och skriver en manlig variant av chic litt.

Huset har vi fortfarande inte renoverat. Trädgården är fallfärdig och tapeterna från tidigt -90 tal. Vi har alltid ont om pengar och maken orkar inte fixa.
Vi har precis utrotat möss så JA... 2013 var året som det stank död mus i hela huset.
Det är jag säker på att jag kommer ha ett vagt minne av.

Jag är ännu inte i klimakteriet. Men det bör jag väl vara när jag läser detta som framtids-Asta. Jag undrar om det blir lika hemskt som det känns å som jag oroar mej för. Vem är jag när jag läser detta inlägg om 5 år. 49 åriga Asta.

Känner jag att jag duger?
Att jag kan?
Att jag vågar?
Allt det där jag inte duger till nu. Allt som jag ännu inte kan och vågar.
Jag hoppas det.

Puss/ Asta