söndag 3 september 2017

Det kom en kommentar

Jag fick en kommentar...

Det är så svårt tycker jag! Tror att du kan känna igen dig i min känsla... att uppskatta sin kropp som den är och inte klanka ner på sig själv handlar inte bara om att nära den egna psykiska hälsan, utan det är även ett politiskt, feministiskt ställningstagande. Ett statement! "Här står jag och duger". Och precis som offentliga matdagböcker och eviga träningsredovisningar inte bara handlar om att "motivera dig själv" eller "inspirera", så blir även det ett statement. "Jag duger inte! Därför ska jag förändra mig själv att passa bättre in i den patriarkala mallen". Samtidigt som det självklart gör gott för hjärna, kropp och själ att träna och hålla en balanserad kost. Men det blir slitningar inom oss. Som alltid när det kommer till vad som är bra för oss kontra förmåga att nå dit, samt politik tanke kontra att bara vara människa. Vi som har döttrar har ju, som du också är inne på, ett ansvar gentemot dem! Ytterligare en börda att bära. En aspekt att ta hänsyn till. Att vara kvinna kontra mamma. Ja... vi får kämpa på helt enkelt.
Puss Emelie.


Hon är klok hon min dotter, det är hon verkligen, men kommentaren väckte många tankar.
Det här med att inte tala vikt eller så förakt över den egna kroppen till sina barn är ett av områdena jag misslyckats med mest som förälder.
Till mitt försvar var det delvis andra, mindre upplysta tider, när mina barn var små men jag talade och gnällde ofta över min kropps alla brister högt och ljudligt när de var små. Till mej själv och ihop med mina väninnor.
Det var valkar hit och dit men framförallt mitt dåvarande favorithatobjekt... brösten.
Jag talade om bantning och om operationer jag drömde om.
Och för det där har jag väldigt dåligt samvete.

Min dotter har rätt i det hon skriver. Att som kvinna vara nöjd med sin kropp, acceptera sin kropp även om man inte älskar den alla dagar är ett feministiskt statement. Här står jag... för i helvete... och duger!
Men samtidigt kan jag känna att det blir ännu ett krav, ännu något som vi kvinnor ska leva upp till. Ett på sitt sätt skittufft statement, människan har i alla tider bejakat skönhetsideal därför att det gynnar fortplantningen. Alla däggdjur och en hel del fåglar, insekter och annat levande gör det med. Putsar sina fjädrar, blåser upp sej, kvittrar ljuvt för att attrahera en ev partner och röja undan konkurrensen.
Att finnas bara för sin egen skull, att stå oberörd inför omgivningens tankar om ens knullbarhet... det är inte enkelt därför det finns inprogrammerat i oss. 
Och att göra det för andra, att vara den där förebilden hela tiden, det är nästan lika svårt det.

Jag tycker att jag har kommit väldigt långt. Jag mäter mej inte med andra nu för då må det hända vara pyttesteg, jag mäter mej med mej själv.
Idag skulle jag aldrig, trots att jag nog skulle kunna skrapa ihop pengarna, operera en frisk kropp. Min gräns för att korrigera och dölja åldrande har passerats långt före botox och fillers. Den går vid hårfärgningsmedel och smink. Hårfin skillnad menar somliga, kanske men var å en får sätta upp sina gränser.
Jag har, som jag skrev i inlägget som förekom denna kommentar att jag aktivt arbetar med att få en sundare syn på kroppar. Jag följer inte kvinnor och sidor på sociala medier som får mej att känna mej ful eller fel, jag köper inte tidningar som Amelia eller Tara som på ena sidan har recept på smarriga desserter och på nästa ger tips om hur du tappar tio kilo innan du hinner säga gräddglass.
Istället följer jag massvis med kloka starka kvinnor som stolta visar upp sina naturliga kroppar och låter dem inspirera mej.
Jag har slutat att bära för små kläder. Gick igenom min garderob igår och konstaterade att jag kanske har ett eller två par jeans jag fortfarande kommer i men som sitter åt och tänker att... ja, men då får jag väl ha klänning och strumpbyxor då för jag vägrar att straffa mej själv med linningar som skär in och gör ont.
Jag försöker att i skrift inte benämna mej själv som tjock när det står för synonym med ful eller fel.
Jag uppskattar fylliga kvinnor, kan vända mej om och finna dem vackra.
Samma sak med åldrande kvinnor där rynkor, mjuk hud och grått hår ses som vackert.
Jag har slutat upp med att tänka när jag ser en tjock människa med e magtröja eller kort kjol "varför gör hon så där mot sej själv, varför klär hon sej inte lite fördelaktigt" och tänker istället "vad modig hon är, vad fint att hon känner sej bekväm."
Hon ja. För trots mina framsteg är det fortfarande främst kvinnliga kroppar som bedöms och värderas.

Jag ha kommit långt, jag har lät mej så fantastiskt mycket, synat mina fördomar av alla fantastiska kvinns jag följer. Jag korrigerar mina nedlåtande tankar om den egna koppen regelmässigt och nästan automatiskt. Den tjocka magen blir den goa mjuka magen som burit de fyra mest fantastiska människor i min värld på denna jord.
Jag läste någonstans att kvinnor tänker... det är alltså inte bara jag... hundratals elaka tanka om sitt utseende varje dag. En suck här en pust där över allt som inte är perfekt. Det låter mycket men ta en dag och räkna hur ofta du drar i klänningen, noterar den där nya rynkan, suckar över att byxorna spänner, tänker att håret är hopplöst och vad gula mina tänder är!
Vilken jävla hjärntvätt!
Och förstå kraften, förstå makten, när du hundratals gånger per dag gör motsatsen och tänker generösa, gillande, stärkande tankar.
Hjärnan fungerar så. Det som den matas med mycket tror den på.
Det är därför "fejk it until you make it" fungerar.
Men som sagt, jag faller tillbaka. Samhällets norm, patriarkatets ordning, alla tusentals retuscherade bilder vi ser på en vecka av redan unga, redan smala, redan perfekta kvinnor som ändå inte dög påverkar.
Det och den där parningsbiologin jag nämnde ovan.
Och då kan det räcka med en oskyldig kommentar strax efter man själv noterat en slapp hängig bak med gropar i att "Du ha fått en tantkropp sedan vi var utomlands sist" för att riva inte allt men en hel del av all den där klokheten man mödosamt byggt upp.

Lika lite som jag försöker att inte döma den tjocka tjejen bakom mej i icakön som kanske just idag handlat mest chips och läsk försöker jag låta bli att döma de som arbetar som fan med sin yta och sitt yttre.
Jag tänker att vi är alla offer och man kan kritisera och ifrågasätta fenomen men inte enskilda individer.
Jag vill tappa några kilon, jag vill få tillbaka kondisen så jag kan springa 10 km och jag vill ha den där tajta häcken igen. Det är främst en hälsopryl men det finns en fåfäng parameter som jag inte har lust att försöka dölja.
Det måste få vara så. Trots att jag ä mor till tre vuxna döttrar.
Jag är förebild men oxå en del av det här vi kallar... livet.

Puss/ Asta

 Ps. Varsågod. Jag lägger upp en "fulbild", för att utmana mej själv. För att kanske stärka nån annan. Det var efter att dottern tog det här kortet hon fällde den där tantkroppsrepliken. Jag förstår ju hur hon fick den tanken.
Men det är oxå en bild av en mormor som leker med sitt barnbarn i ljuvligt vatten och som faktiskt... jo men faktiskt... är rätt lycklig där å då.
 Anneli Lodéns foto.

5 kommentarer:

  1. Jag tycker det här ämnet är så svårt.
    För alla vet ju att det är nyttigt att träna, äta hälsosamt osv
    För att få ut så lång tid i livet som möjligt.
    Och många i min närhet älskar att göra just det. Dom mår skit om dom inte hinner träna. Men om dom lägger upp bilder 'hetsar' dom andra. Jag håller inte med.
    Jag tycker dom, lika väl som Stina Wollter ska få hylla sin kropp - för vi är alla olika. Sen kroppsaktivismen blev en grej på sociala medier (fantastiskt bra) så känns det som att vi måste trycka ner dom som är smala och vältränade - och så ska det väl inte vara? Det är ju inte särskilt feministiskt?
    Det vi kvinnor måste ändra på är att vi ska sluta trycka till dom som är 'bättre' än oss på det vi egentligen vill vara.
    Och många gånger tror jag att män har nästan lika stor press på sig att se ut på ett visst sätt men den meningen vågar jag knappt skriva.
    Jag tycker debatten är så svår - jag är själv en kvinna som växt upp med kvinnliga förebilder som bantat, säkert pratat på fel sätt osv men jag har alltid haft en bra självkänsla. Jag har alltid varit naturligt smal, sen blev jag 30 och det ändrades. Och det gjorde mig ingenting. Nu har jag en kropp som är så lång ifrån det kvinnliga idealet som det bara går, jag har inga bröst, en stor mjuk mage osv - men jag bryr mig inte ett dugg. Jag använder inte bröstproreser. Jag försöker inte gömma min mage.
    Jag vet att jag är en bra människa och om andra vill döma mig för hur jag ser ut så känner jag att det är deras problem. DET önskar jag att alla kvinnor skulle känna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med i mångt och mkt, och jag tycker att ämnet är svårt och att det nästan blir fel hur man än gör. Kroppspositivism handlar (för mej iaf) om alla kroppars rätt och självklarhet att få finnas och vara just bara det. En kropp.
      Men vi matas ju ständigt med det vackra, det smala, det perfekta, det slimmade och därför kan jag tycka att andra typer av kroppar har ett större mervärde här, det andra får vi uppkört ändå.
      Sen att man är stolt över ett träningsresultat, ja det måste man så klart få vara, jag har själv varit stolt över mina små prestationer. Men jag förstår oxå att det skapar en press och stress på väldigt många. Fler dör i anorexi än i att inte träna.
      Jag önskar oxå att alla människor var så starka som du. Men så är du ju min idol med <3

      Radera
  2. Jag läste faktiskt en artikel med att det är vi kvinnor mest som kommenterar varandras utseende. När någon lägger upp en selfie eller en bild så är det vi mer än männen som alltid kommenterar 'wow, snygg' 'sååååå fin' osv. Så vi vill inte bli kommenterade av män men vi gör det i stor utsträckning själva.
    Vi har mycket att jobba på och jag tycker det är intressant men väldigt svårt.

    SvaraRadera
  3. En underbart härlig bild! ❤
    Puss Emelie.

    SvaraRadera
  4. Tycker också mycket om din bild! :) Ja, det här med hur vi ser på oss själva - om bilder som skapas ÅT oss och inte AV oss. Jag har svårt att bestämma mig om vad jag faktiskt tycker.. Jag tycker att jag är en rätt så bra människa, men jag tycker verkligen inte att jag är snygg och fin. MEN. Det är liksom inget jag ägnar någon som helst tid åt, tankemässigt. Det är liksom bara ett konstaterande att: "jaha - jaaa, just det, det var så här trist som du ser ut". Utan alltför mycket sorg de allra flesta dagarna.

    Jag tycker om att leva. Och om jag nu vill leva längre måste jag ju vara rädd om mig. Men mitt sätt att vara rädd om mig ger mig inga "pluspoäng" i dagens samhälle. Jag dricker inte alkohol och jag röker inte. Jag äter relativt lite i förhållande till hur mycket jag rör på mig. Jag cyklar/går varje dag till och från jobbet och jag rör mig relativt mycket i jobbet. Jag tränar tre/fyra gånger i veckan med powerwalks, gym eller något träningspass. Jag drar också min gräns till förbättringar vid att bleka håret, duscha och ibland sminka mig. Men jag är överviktig. Ergo är jag mindre verklig i dagens samhälle. Tjaa, så är det nog. Men som sagt: jag älskar att leva. Och därför orkar jag inte bry mig om att jag ser ut som jag gör.
    Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare