Stolt & glad

På nätet... följer ohälsosamma grupper tror jag... så läser jag just nu så mycket som gör mej sorgsen (och rätt förbannad) om förlossningsvården och barnmorskor. Den ena berättelsen efter den andra om missnöjda patienter som upplever sej felaktigt behandlade. En  misstro mot barnmorskor om att vi är inkompetenta alternativt onda. En kollega från Skåne som dömdes i Tingsrätten och föräldrar som uppmanas stämma och anmäla min yrkeskår allt vad de orkar.
I verkligheten upplever jag väldigt lite av det.
Visst, dagens föderskor är många gånger mer rädda än gårdagens.
Många unga har en anamnes av ångest och annan psykisk ohälsa och bristande tillit till kroppens förmåga men ändå...
Den överväldigande majoriteten av de patienter jag möter sätter stor tillit till mej och uttrycker efteråt tacksamhet och glädje.
Det är en fröjd och en ära att få bistå kvinnor i ett av deras livs viktigaste (och tuffaste) stund. Att få se vilka jävla krigare de är.
De får ett barn. Min belöning är en annan...

För trots all skit man läser på nätet. Trots svårtolkade CTG som håller mej på tå (på ett dåligt sätt), förlossningar man sliter med en hel natt med och inte får se frukten av, hårda golv och värkande muskler.
Att få bistå vid en förlossning, se ett friskt barn komma till världen, uppleva den magiska sekunden när den fetala cirkulationen upphör och barnet drar sitt första andetag. Med egna ögon se föräldrar födas, smärtor ta slut, kärleken ta över... DET är magiskt. Det är förtrollande, berusande fantastiskt.
I det närmaste religiöst.

Jag älskar mitt jobb.
Hur många kan säga det? Hur många känner sej hög på sitt sitt arbete?
Hur många arbetar 10 timmar och vill inte det ska vara en minut kortare och hur många längtar tillbaka när de kommer hem?
Det är ett privilegium.

Näst ungarna och att välja den hundras jag gjort är barnmorskeriet det jag är mest stolt över.
Att jag läste. Trots att jag var "äldre" och kunde mitt jobb.
Lämnade det trygga. Mina kunskaper, mina vänner och kastade mej ut.
Jag ger ofta mej själv så mkt skit för att jag ängslas och nojar och ältar och känner att jag aldrig riktigt duger men DET är ta me fan både modigt och stort.
Tänk så många som stannar kvar av gammal ohejdad vana på sin arbetsplats.
Som aldrig utmanar sej själva.
Som inte vågar.
Hur räddhågsen jag än är så gjorde jag inte det.
Och... det går upp å ner... i bland undrar jag hur i helvete jag kunde tro att jag skulle klara det här?
Men ibland... som idag... känns det så fantastiskt rätt.

Puss/ Asta