Svårt att värja sej

Det är svårt att komma på något att skriva om, i allafall om man inte vill att varenda inlägg ska handla om Corona.
Jag försöker verkligen hantera det vuxet, vad det nu är?
Uppdatera mej men inte insupa nyheter hela tiden utan max två gånger om dagen. Men det är ju överallt. På sociala medier, på jobbet, i affären, när man pratar med vänner.
Emellanåt blir jag lite orolig faktiskt. Inte hysteriskt men det når fram då och då i och med att jag har ganska svår astma och börjar bli "äldre."
Symtom analyseras på ett annat sätt än vanligt.
Ikväll när jag nattade Noah så kände jag mej plötsligt febrig.
Frusen. Lite ont i leder. Tung i huvudet.
Det är ju förmodligen bara trötthet. Jag gick av natten idag men just att man tänker på det och lixom håller andan nån halv sekund.
Tänk om...
Tänk så snopet.
Om man gick å dog drygt medelålders i en jävla pandemi.
I en luftvägsinfektion.

En jämnårig kvinna som jag har känt halva livet sa redan för typ 25 år sedan att hon kände på sej... visste... att hon skulle dö ung.
Själv har jag alltid känt på mej motsatsen... vetat... att jag kommer bli gammal.
Jag hoppas hon har fel men hon har haft och har en mängd hälsoproblem (som hon då inte hade när hon siade om det här.)

När barnen var små så var "målet" att de skulle bli vuxna.
På den tiden hade jag en hel del katastrofångest.
Oftast handlade det om att nåt skulle hända barnen.
Jag minns att det slog till som starkast när livet var som bäst.
När barnen hade ätit kvällsmat, var badade och luktade gott.
När deras hår var kammat och flätat och de hade tvättmedeldoftande pyjamasar på sej.
När nattningssagorna var lästa, kvällskyssarna utdelade och de låg och sussade på sina kuddar. Slutna ögonlock som rörde sej i takt med drömmarna.
Då slog det till!
Tänk om  nåt händer?! Tänk om jag skulle förlora nån av dem?!
Jag har allt sedan dess försökt sluta ett förbund med Gud, Djävulen, Moder jord och Ödet.
Vad som helst, ge mej vad som helst, men inte det!
Och när jag inte oroade mej för att nåt av mina barn skulle dö kunde skräcken alltså drabba mej själv. Tänk om jag dör?!
Dör ifrån mina små barn.

Den oron har absolut lättat sedan de blev stora.
Dom skulle klara sej nu.
Nu handlar det mer om en egoism.
Jag vill vara med mer!
Jag vill se mina barnbarn bli vuxna, se vilka de blir, finnas här och vara en kraft av kärlek och stöd.
Jag vill se dem bli kära, gifta sej, få barn.
Och jag vill verkligen inte dö i nåt så simpelt som en Coronavirus.

Nej, jag är inte rädd även om jag är övertygad om att de flesta av oss kommer att få det. Även om jag inser att en del av oss inte kommer klara upp det.
Med stor säkerhet kommer någon vi känner dö.
Jag är inte rädd men visst påverkar det mej.
Jag tror det påverkar oss alla. Att vi alla till mans funderar lite mer på livets förgänglighet. 

Puss/ Asta