Om min man plötsligt blev väldigt hundallergisk (eller plötsligt vägrade ha hund mer) så skulle jag skilja mej utan att blinka. Det vet han om.
Med sorg ja, men inte utan att tveka.
Min äldsta dotter frågade mej härom dagen "Men om nån av barnbarnen blev det då, vad skulle du göra då?"
Jag svarade från hjärtat. Då fick jag lösa det. På annat sätt än att göra mej av med hunden. Träffa dem i deras hem. Umgås utomhus. Ha separata kläder.
Jag har tänkt på det där sedan dess, sedan den konversationen, att det kanske lät hårt, som om barnbarnen inte betyder tillräckligt för mej.
Jag älskar mina barn. Och mina barnbarn.
En synsk kvinna jag talade med en gång sa "Alla mammor älskar sina barn, men för dej är barnen verkligen allt. Hela ditt liv."
Det är dom. Dom är mitt liv. Barnbarnen med.
Men hund... det är vidare än Bente som är min bästa vän... hunden är min själ.
Om jag inte fick leva med en hund... en Dogue de Bordeaux... skulle jag tappa bort mej själv.
Förmodligen bli kronisk deprimerad.
Inte orka med vare sej mej själv eller livet.
Hundar och havet, i den ordningen, är jag.
Låter det själviskt? Inte riktigt klokt?
Kanske. Men det är ändå sant.
En människa måste få ha något som är bara hennes.
Bortom roller och förväntningar. Bortom relationer och konventioner.
Nåt som är hon.
För mej är det hundar.
Jag kan liksom inte se ett liv utan.
Ett liv utan vore inget liv.
Jag är mamma, mormor/farmor och hundägare.
Och jag KAN inte välja. Utan något av det vore jag inte längre jag.
Måtte jag aldrig hamna i den situationen.
Har du nåt som är så viktigt för dej?
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare