Nåt så upplyftande som tankar på döden.

Jag hade en manlig vän på drygt femtio som var över hos några vänner efter ett par öl.
Han la sej för att sova över i deras soffa. Och vaknade aldrig mer.
Jag kände en fyrabarnspappa, inte gammal alls. Mitt i livet.
Han och hans sambo skulle åka på spa och rå om varandra. Då körde han av oklar anledning av vägen och dog. Knall å fall.
Jag vet en kvinna som var i min ålder och som på lantstället gick de 50 meterna för att hämta posten. Hon kom aldrig tillbaka. Hon blev stungen av jordgetingar och fick en allergisk chock. Sen var det Pärleporten för henne.

Min svärfar somnade i en soffa och hjärtat slutade slå.
Min älskade väninna dog i cancer innan hon hann fylla trettiofem.
En annan vän hann precis fylla fyrtio innan cancern tog henne.
Ett par grannar i Göteborg körde 2 km på fyllan för att köpa cigaretter och krockade med ett träd. Stendog båda två.
En bekants son tog en tur på sin mc när han bara var barnet och kom aldrig hem igen.
En kvinna jag en gång var vän med via nätet hade en dotter på 4 som drunknade i en regntunna på tomten.
En vän jag har nu via nätet miste sin son i en olycka. Han var så ung.
Min bror blev mördad i en hundrasgård (förvisso inne på sitt tjugonde liv eller så) men ändå. Min lillebror.

Jag har haft patienter, bekanta, släktingar och vänner som dött för tidigt.
Sånt händer.
Medellivslängden i vårt land är 81 år för män och 84 år för kvinnor.
Men eftersom en hel del blir både nittio och hundra så blir en del bara sextio.
Eller trettiofyra å ett halvt.

Jag är inte deppig men jag känner mej lite djup i kväll.
Tänker på Livet och dess villkor.
På hur vackert det är men att det inte utdelas några som helst garantier och att ingen rättvisa finns.
Livet fungerar inte så. Inte Döden heller.
Vad är viktigt för mej?
Vad finns på min bucketlist?
Och är jag nöjd... so far?

Relationer är viktigt för mej.
Att ha dem i ordning.
Det rör sej nåt oroligt och pockande i bröstet att pappa och jag är osams.
Eller i alla fall inte sams.
Allt är inte sagt.
Jag tänker på det ibland. När jag kör bil. Ett ögonblick och allt kan vara förbi.
Jag kan tänka på pappa.
Kan ni, om nåt sånt gud förbjude skulle hända, hälsa honom att jag älskar honom, förlåter honom å tar på mej min del?

Annars är nog det mesta i ordning.
Jag har fått uppleva hisnande lycka.
I form av barn och barnbarn.
Maximal utdelning i genlotteriet.
Fått njuta av valpmagar och synen av stormande hav.
Av förälskelse och gapflabb.
Kvällsbad och nygräddad pizza.
Jag vill mer men om... om... så är jag nöjd.
Jag har ingen önskan om att se specifika städer eller kontinenter.
Om att dyka bland vithajar eller simma med delfiner.
Det finns inget jag känner jag måste göra.
Men jag vill. Vill se mina barnbarn bli vuxna.
Vill se dem vara lyckliga.

Jag vill leva.
Lite till.

Puss/ Asta