En av mina livssorger

Jag och min pappa har haft ett av å på förhållande under många år.
Alltid egentligen.
Första gången han bad mej fara åt helvete var jag 12 år.
Hör av dej när du sköter dej.
Han hörde av sej två år senare under inte så fullt skötsamma omständigheter från hans sida om vi säger så, och sen har det fortsatt.
Detta inlägg är inte till för att lämna ut någon men det är ändå en viktig bit i mitt liv och jag ska försöka att skriva det utifrån mej och mina känslor.

Jag har egentligen aldrig haft nån pappa. Inte i den betydelsen som de flesta lägger in i det epitetet. Men vi har, i våra ljusa stunder, haft mycket roligt ihop och en känsla av närhet och kärlek.
Så upplever jag det i alla fall.
Ändå skaver det och krånglar och med jämna mellanrum ger nån av oss upp hoppet om den andra.

Min äldsta dotter säger, och det är förmodligen sant, att jag känslomässigt är ett barn gentemot min pappa. Jag tar skit. Jag hoppas. Jag behöver. Jag går inte vidare.
Allt detta på ett sätt jag inte gör med andra människor.
Och många som känner mej väl och vet om min pappahistoria säger varje gång vi bryter upp "Nu får det väl ändå vara bra Asta."
Men jag vet inte...
Jag känner oerhört många... så sorgligt jävla många... människor som brutit med en förälder (ofta pappan) och som beskriver en lättnad.
Någonting har skavt och gjort ont så länge och när oket är kastat så blir livet mycket lättare.
Jag är inte där. Jag vet att jag inte kommer dit.
Jag har en konstant sorg i bröstet när vi inte har någon relation och då har jag ändå spenderat timmar å åter timmar i terapisoffan för att komma tillrätta med det där övergivna barnet som nu lever i en åldrande kvinnas kropp.
Kanske går det inte.

Men sista vändan av kontakt vi haft har varit... ja, rätt kass egentligen.
Väldigt lite av glädje. Rätt mycket av frustration och irritation.
Säkert från bådas håll.
Jag känner att jag för honom kan stå ut med rätt mycket som jag inte gör med någon annan, och jag vet inte varför det är så med just honom, men inte med den likgiltigheten, med det ljumna förakt han visat mej sista omgången vi haft kontakt.
Jag är vänster, jag är familjebunden, jag är feminist, jag är antirasist.
Allt det där han föraktar.
När det är bara konfrontation och ingenting mer.
Han har dessutom mage att lägga det på mej... på mej... som nog försökt och förlåtit mer än de flesta döttrar i den här världen.
Jo för det är så.
Tänk om han åtminstone kunde säga: Okej, jag förmår inte, du förtjänar mer men jag har det inte i mej.
Kanske hade det hjälpt.

Ändå känner jag en enorm sorg.
För egen del men oxå för hans.
Han är snart en gammal man. Allt hade, om han ansträngt sej det allra minsta, varit annorlunda. Nu är han ganska ensam.
Det är jobbigt! Det är riktigt jobbigt att tänka på.
Han är ingen ond man. Han har inte utsatt mej för något sexuellt eller våldsamt.
Han har bara varit allmänt ointresserad och nedlåtande. Jag kan riktigt höra hur han talar om mej med sina vänner, sin fru.
Det gör mej ont. Om mej. Om honom.
Det känns så onödigt.
Jag är, trots att jag egentligen aldrig riktigt haft min pappa, så mycket pappas flicka. Jag har en sådan ömhet för honom.
Vi har mer som förenar än som skiljer.
Egentligen.

Men. Vi har nog ändå kommit fram till någon form av gemensamt beslut att det här inte går. Av olika anledningar för oss båda fungerar det inte.
Jag känner ingen bitterhet.
Bara en oändlig sorg.
Det är som det är.

Puss/ Asta