Jag har, som uppmärksamma läsare kanske märkt, nogsamt undvikit att skriva om politik de senaste dagarna.
Jag behövde en paus (jag behövde ge er en paus) för att samla tanken.
Detta val kallat Supervalet som blev... tja, jag vet inte... en besvikelse för alla utom de tretton procent som röstade på Sverigedemokraterna.
En stor uppladdning, ett antiklimax, som blev... ja, vad blev det egentligen?
Ingenting som majoriteten i det här landet hoppats på.
En märklig tom känsla när den statsminister jag hoppats på, vann valet men på bekostnad av så mycket annat och med så många frågetecken kring sej.
Hur kunde det gå så illa att var 8:e väljare valde att rösta på ett rasistiskt och homofobt parti?
Jag har ställt den frågan, jag har läst alla analyserna, jag har föraktat... ja, för jag är inte en större människa än så, de som röstade så. Jag har tillåtit mej göra det, men jag inser också att för att mota Olle i grind nu så räcker inte förakt, vi måste förstå!
I åtta år har vi haft en Alliansregering.
De har följt en tydlig ideologi. De har inrättat flertalet av sina inrikespolitiska beslut utefter det heliga begreppet
Arbetslinjen. Arbetslinjen med stort A.
Bort med latmaskarna som hänger sej fast vid A-kassan, bort med simulanterna som utnyttjar sjukförsäkringen. Fram med piskan och in med morötterna.
Alliansen ser ett värde i klassklyftor i samhället.
Det är ingenting jag säger för att vara sarkastisk, det är Alliansen själva som säger det.
Fattigdom gör att människor strävar uppåt, rikedom gör att de fattiga har något att sträcka sej efter, fästa sina drömmar vid.
Alliansen uppfann inte det här hjulet, det har prövats och det används för fullt i många andra länder.
Inte minst i landet Alliansen ser upp till mer än alla andra... The united states of America.
Människor har arbetat. De som varit sjukförsäkrade har minskat. Arbetslinjen har kostat, men ändamålen har helgat medlen, statens finanser är i ordning.
Så har det låtit, men är det sant?
Sanningen är aldrig en.
Det finns alltid olika bilder av sanningen.
Jag skulle vilja säga att även om jobben ökat är fler idag arbetslösa.
Jag skulle vilja säga, och många människor betydligt mer insatta och skolade i ekonomi, håller med mej om att de första jobbskatteavdragen var verksamma för fler arbeten, de sista två-tre har bara gynnat de rika till att bli rikare.
Enligt OECD så ökar samhällsklyftorna fortare i Sverige än i några jämförbara länder.
Ökar mellan kvinnor och män, mellan fattig och rik, mellan de som har ett jobb och de som inte har det.
I takt med att A-kassan och sjukförsäkringen nedmonterades ökade antalet människor som sökte socialbidrag för livets nödtorft och behovet av hjälporganisationer som förser "vanliga människor", inte den grupp av utslagna vi tyvärr känner från förr av missbrukare och psykiskt sjuka, utan vanliga ensamstående mammor med mat och skänkta kläder.
Medelklassen har fått det bättre under Alliansen men de fattiga har fått det långt sämre.
Samhällsklyftor skapar nämligen precis de effekter som Alliansen eftersträvar. Men de skapar fattigdom och utanförskap-också!
Och ekonomin i balans?
Tja, många ekonomer menar att den största anledningen till att vår ekonomi är i balans medan Europa har svajat beror på att vi står utanför euron och har kunnat dra en fördelaktig växelkurs.
Vår regering har lånat, av oss som nation och från utlandet, för att kunna sänka skatterna istället för att investera i välfärden och i nya jobb.
Olika bilder av sanningen.
Jag tror inte för ett ögonblick att Alliansen önskade detta scenario som vi nu står i med Sverigedemokraterna som tredje största parti. Att FLER väljare har lockats av en väldigt restriktiv invandring än av ex skolpolitik, vårdpolitik eller miljöpolitik.
Ändå, får de ta sin del av ansvaret för en del av förklaringen till Sd's framgångar är just fattigdomen med dess konsekvenser. Utanförskap. Känslan av att inte bli lyssnad på.
Tvärt emot Alliansen tror jag att ett samhälle som vill vara starkt ser till sina svagaste, värnar om sina mest utsatta. Ett starkt samhälle har så små klassklyftor som möjligt.
Ett starkt samhälle håller ihop. Klasser. Nationaliteter. Land. Stad.
Sverigedemokraternas missnöjda väljare får själva ta på sej ansvaret att de röstade på ett parti som bla röstade med Alliansen i att höja skatten för pensionärer, ett sjunde jobbskatteavdrag, försämringar av A-kassan. Det rimmar illa med den välfärd de nu så gärna vill bevara.
Sverigedemokraterna vill dessutom göra inskränkningar i mänskliga rättigheter och kring EU's bestämmelser som vi inte har makten att förfoga över själva.
De vill förbjuda tiggeri och landsförvisa rumänska medborgare m fl från att någonsin komma till Sverige igen.
De vill inskränka religionsfriheten.
De vill bokföra och registrera människors politiska, religiösa och fackliga engagemang.
De vill ta bort 1:a maj som helgdag.
De vill inskränka rättigheten till hemspråksundervisning trots att forskningen är överens om att det gör det lättare att lära sej svenska.
De vill minska möjligheten till att läsa svenska för invandrare.
De vill stympa diskrimineringslagen.
De vill dela in svenska medborgare i ett a och ett b lag där b-lagets medborgarskap är vilkorat och kan tas ifrån personen.
De hotar kvinnors rätt till fri abort.
De vill förpassa homosexuella till en lagstiftning vi hade på -60 talet.
Källa på det är bla deras eget valmanifest.
DET får Sd''s väljare ta på sej alldeles själva.
Löfven har nu det delikata uppdraget att milda en minoritetsregering.
Trots att både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna och Miljöpartiet ökade marginellt måste man ändå säga att det parallellt med den främlingsfientliga vinden har blåst en vänstervind genom Sverige i valtider. Feministiskt initiativ stal många vänsterröster men flertalet av deras väljare står på vänster sida i blockpolitiken.
Löfven har således fått ett vänsterinriktat mandat av väljarna. Väldigt få av sossarnas väljare vill se en mittenpolitik och ha en regering bestående av valda delar från Alliansen.
Å för Alliansen vore det ett utdraget självmord och gör att de aldrig kan gå till val enade inför 2018.
Stefan Löfven lär tillsammans med Miljöpartiet få förhandla i fråga efter fråga efter fråga med de olika partierna ur Alliansen för att få igenom en urvattnad version av sin politik under de kommande fyra åren.
Jag tror att det var både strategiskt och moraliskt fel att tacka nej till Sjöstedt och hans väljare utan att ens förhandla. Kraschade förhandlingar vore en sak men denna direkta kalla hand får säkerligen en relativt stor grupp av socialdemokratiska väljare att reagera negativt.
Puss/ Asta
