söndag 14 juni 2015

Asta recenserar på egen hand trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" av Jonas Gardell



Jag har precis läst ut Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar."
Detta epos över alla homosexuella män som slogs för att få leva sitt enda liv och som dog som flugor under -80 talet i det som kallades Bögpesten. AIDS.

Romanerna om den unga Benjamin, uppvuxen i Jehovas vittne, som förälskar sej i den levnadsglada Rasmus från en liten by i Värmland där homosexualitet är otänkbart, de är mer än en kärlekshistoria.
Berättelsen om den excentriske Paul, om skådespelarämnet Bengt, den blyga pojken Reine, paret Seppo och Lars-Åke är större än just en berättelse.
Den är sann och den är en nutidshistorisk skildring av ett Sverige i skräck inför ett virus som dödade unga människor och vad den skräcken gjorde med alla oss andra. Med föräldrar, präster, sjukvårdspersonal, journalister.
"Torka aldrig tårar utan handskar" bör höra till den obligatoriska litteraturen i högstadiet och är allmänbildning, något vi alla bör tagit del av.
Mitten av -80 talet. Det var alldeles nyss.

 

Jag lägger ner boken när jag läst den och så gråter jag.
Tårarna stockar sej sedan länge i bröstet och nu kommer dom.
Allihopa.
Jag gråter för historien som jag nyss läst ut. För kärleken och för kärlekslösheten.
För dessa unga människor som blev avvisade och förvisade av sina egna föräldrar, vänner och släktingar bara utifrån vilka de var. Vilka de älskade.
Händer det verkligen ännu? Kan det fortfarande vara svårt att komma ut? Är vi inte förbi allt sånt... tramseri?
Lillebror påstår att det fortfarande sker, att det ännu kan vara svårt och jag känner mej som en blind, det är en verklighet och en syn som jag inte kan begripa.
Som mamma vore det en stor skräck att mitt barn blev tillsammans med någon som inte var snäll mot hen. Eller att mitt barn aldrig fann någon att älska som älskade tillbaka.
Men att på något sätt ta anstöt över att mitt barn älskar och älskas av någon av samma kön känns... väldigt märkligt. Som att säga upp kontakten med sitt barn för att den skaffar katt. Eller börjar jobba i en bokaffär.
Vilka hjältar de är, alla dessa män och kvinnor, som fått offra hela sina barndoms fästen för att få vara den som de är.

Jag gråter för mej själv. För att allt är känsloladdat och jobbigt idag och för att jag är så in i vippen själsligt trött.
Jag gråter, jag är ledsen och jag vill skriva ett oändligt långt kärleksbrev till Jonas Gardell som tack för berättelsen jag fått ta del av.

Puss/ Asta 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare