söndag 14 juni 2015

Inte alltid så jävla enkelt.



Jag skrev ett inlägg om att välja glädje (två inlägg ner) här om dagen.
Ett inlägg kring att det finns forskning på att ju mer positivt vi försöker se på tillvaron ju gladare blir vi. Att det går att lära hjärnan att bli mer lycklig genom att välja känsla, styra tankar, kväva bitterhet å annat otrevligt.

Man kan väl säga att vissa dagar är det lättare att tro på det där med affirmation och positiv tankekraft än andra.
Det är söndag kväll efter en intensiv helg. En helg som innehållit det mesta.
Alkohol, gemenskap, alla sorters känslor.
Imorgon väntar inte bara måndag utan oxå min första dag på BB som färdighospiterad.
Jag ska alltså klara mej själv.
Ska vi ta en halv minut å låta det sjunka in?
...
Själv.
På egna ben.
Jag har satt skräcken på paus under helgen men nu börjar det bli allt svårare att hålla den ifrån sej.
Jag jobbar sju av de närmsta åtta dagarna. Är jag inte död efteråt så bör jag väl åtminstone vara lite varm i kläderna kan man tycka.

Det är alltså nu jag ska plocka fram det där. Det där positiva.
Jag är en kompetent sjuksköterska.
Jag har bred livserfarenhet.
Jag har fött fyra barn.
Alla råd jag någonsin gett Mini när hon har undrat över något med Noah har BVC sköterskan, sjukvårdsupplysningen å barnläkaren verifierat/ sagt samma sak.
Jag är socialt kompetent.
Jag är erkänt bra på att ta människor.
Jag är lugn, trygg och säker.
Ingen förväntar sej att jag ska kunna allt.
Jag slipper kaoset på Medicin.
Jag är där jag vill vara.


Ja, men alltså om jag ska vara ärlig så går det "så där", det är som om hjärnan sitter där uppe och säger "Nä nä nä nä, den lätta gick jag inte på. Du är fullkomligt livrädd och det vet både du å jag."
Å sjuksköterska som jag är så tänker jag praktiskt å medicinskt... "Det var fan vad oroligt det här var då, om jag skulle ta å dubbla mina Cipralex? Det känns faktiskt som om det behövs."
Typiskt sjuksköterskor. Självmedicinerar.
En apotekare sa faktiskt det när jag var på apoteket och hämtade ut Zopiklon.
Han började förklara biverkningar och jag sa att jag är sjuksköterska och då svarar han:
"Detta måste vara en typisk sjuksköterskemedicin. Alla sjuksköterskor jag känner äter sömntabletter."
Ler här.
Alla sjuksköterskor jag känner äter kanske inte Zopiklon eller Cipralex men nog är vi överrepresenterade alltid.

Nej, det är inte så lätt för en ängslig gammal ångesträv att lura sej själv till lugna, positiva, kaxiga tankar. Inte alls särskilt lätt faktiskt.
Å... nu viskar jag lite här för detta skäms jag för en smula... ibland undrar jag varför jag gjorde det.
Avstod fyra veckors semester, min trygga plats i gruppen, att kunna åka till jobbet å känna mej lugn i magen för detta? Jag kommer med all sannolikhet inte få betalt och då är jag till hösten tillbaka på ruta 1 bara något mer själsligt sliten än innan.

Jag önskar så att jag inte var sån här. Jag har önskat det i hela mitt liv. Nästan mer än vad jag önskat bort min svåra allergi.
Jag önskar att jag var en sådan där trygg, stadig människa som såg varje utmaning som en möjlighet och som tyckte ovisshet var spännande å kul.
Som struntade i vad andra tyckte eller än bättre, som tog för givet att andra skulle älska mej å tycka att jag var fantastisk.

Bah!

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Det kommer gå strålande för dig. Det är jag säker på. Kan däremot med min situation just nu och utmattningsdepression känna att nej - det är inte så jävla enkelt. Precis som du skriver. :D Det ena föder liksom det andra redan tidigt i livet, där man helt plötsligt vaknar upp en dag och inser hur åt helvete fel det gått på något sätt och hur man hamnat där. Långt bortom räddning, även om inget är omöjligt. Känner så väl igen din känsla av att stå med ena foten i ett läger där det kanske inte är så bra, men tryggt och det där andra som är nytt och som man egentligen vill - men som är så svårt att i stunden liksom "hoppa över till". Står ikväll inför en sådan enkel grej som att hitta viktiga papper, men inser att jag måste slängt dem och det i sin tur leder till att jag måste i morgon ringa runt och även besöka olika instanser ( då det är bråttom) - vilket i mitt skick känns övermäktigt. Då kommer de tankarna som du beskriver - är det lönt, liksom...tillbaka på ruta ett osv. En ångest. Att man inte är "som alla andra" eller framförallt orkar precis som alla andra, hålla en nivå och hålla en glädje som man ska tänka sig fram till.

    Bra dagar är jag öppen och mottaglig för tankens kraft, sämre dagar - not so much. Men jag lovar dig, de kommer tycka du är fantastisk och du kommer berika både dig själv och dem alla på arbetsplatsen. Ge det lite tid och stå ut lite till i det jobbiga. Det är jättejobbigt att vara ny i alla sammanhang, den första tiden. Lycka till nu i morgon!

    Kram, Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK! Maria för den fina kommentaren som verkligen var mitt i prick. Ibland är det så skönt att bli bekräftad i att man inte är ensam på jorden att känna som man gör och även få höra att det kommer att ordna sej.
      Kram A och pepp till dej att orka samtal och det som kallas "livet" imorgon med.

      Radera
  2. Hade precis tänkt gå in och kommentera ditt inlägg om positivt tänkande nu. Jag förstår också att man kan påverka sitt liv genom sitt tänkande, men jag tycker aldrig att man riktigt får veta hur. Hur ska man kunna börja tänka positivt? När de andra tankarna bara kommer? Hur ska man kunna vara positiv om större delen av ens tillvaro är ett mörkt kaos? Jag har som tur är det väldigt bra nu och har haft en lång bra period och då är det såklart enklare att välja glädje. När jag varit deprimerad eller stressad av jobb - not so much. Och ändå kan jag ibland fastna i negativa känslor även nu, vad jag än försöker peppa mig själv med så stannar känslan kvar. Hur gör man då, rent praktiskt, när oroakänslan slagit sig till ro i hjärtat oavsett vad jag säger till mig själv? Ibland känner jag (och har för mig att jag läst om också) att affirmationer man verkligen inte tror på har motsatt effekt om man inte kan börja tro på dom, de blir ytterligare ett misslyckande. De som talar sig mest varma för positivt tänkande tycker jag alltid tar så triviala exempel, som att när jag inte hittade nyckeln på morgonen så försökte jag att inte bli stressad utan tänka att den kommer fram och sedan hittade jag den! Det bekräftar att det där med att tänka positivt mest är för de som redan mår ganska gott och har ganska små problem...
    Och jag förstår din känsla! Hatar också att vara ny och kan inte slappna av innan jag ska in och prestera jobbmässigt och socialt i nya sammanhang. Men det låter ju i alla fall att de ska vara glada att de får ha dig där och om det var jag som skulle föda/precis hade fått barn hade jag känt mig jättetrygg med dig, precis så som du beskriver dig!
    Kram Elin

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare