måndag 22 juni 2015

Första veckan på BB



Då så.
Då har jag arbetat sju av de senaste åtta dagarna och jag har gjort min första vecka "på egna ben på BB."
Inte så darrigt som jag befarat.
Kanske är det på grund av att jag jobbat så intensivt, men det känns som om jag varit där längre, som om det är åtminstone en månad.
Jag kom på det, med förvåning, när jag tittade i almanackan inför denna veckan att "oj, det har bara gått en vecka." 

Massor, massor har jag lärt mej. Många nya intryck har passerat.
Massor är så klart ännu nytt och ovant. Information kring vissa delar kan vara krångligt eftersom jag knappt vet själv. Annat vet jag precis men inte hur jag ska förklara.
Men jag tror det är klokt.
Det är bättre att erkänna för kollegor eller patienter att man inte vet istället för att spela allan å låtsas som om det regnar å att man kan något man inte kan.
Jag känner det inte som en prestigeförlust på samma sätt som den gången för tretton år sedan när jag var "ny på riktigt" inom yrket.
Något av det jag trodde skulle vara svårast, att ta blodprov på bebisar, är faktiskt lättast.
Eller ja, går jättebra. Jag hade... trots att det inte kändes så när jag började på BB... nytta av alla svårstuckna vuxna jag "övat" på innan i min karriär.

Det är för mycket att säga att jag är en i gänget bland personalen.
Det vore nog för mycket att hoppas på efter sammanlagt fyra veckor på ett nytt ställe.
Men så gott som alla är trevliga, snälla och inkluderande.
Undersköterskorna superproffsiga, där kan man hämta mycket kunskap genom att se å lära.
Å jag älskar att sitta och lyssna på barnmorskorna när de berättar om yrket, patienter å situationer de minns, hur saker förändrats.
Talade länge med en pensionerad barnmorska som jobbade sin tredje sommar efter pensionen.
Hon berättade att hon skrivit ner samtliga sina förlossningar i en (förmodligen flera) bok.
Decennium av barnafödande och kunskap!

Faktiskt är det så roligt att det just nu inte gör mej något att jag inte får någon semester i år.
Det var rätt länge sedan jag kände så inom mitt vanliga jobb.
Tankarna återkommer... så klart... till vad som kommer att hända till hösten.
Om det blir någon utbildning eller om jag återvänder till medicin och sommaren på BB blir som ett udda gästspel i min karriär.
För jag känner starkt att det är nu eller aldrig jag ska läsa!
Nu är jag i miljön, tar mina första famlande tag, lär känna människor, insuper atmosfären, låter intresset vakna och blomma ut igen som aldrig förr för obstetriken.
Läser jag inte i höst utan går tillbaka till medicin, då känns det som om jag ger upp det.
Som om det var denna chansen men inte riktigt ville sej. Inte nådde ända fram.

Jag tänker om... om om om om... jag kommer in, får betalt, börjar läsa så ska jag börja föra dagbok från första stund, i pappersform eller som ännu en blogg vet jag inte... vad tycker ni?
Jag känner att jag vill bokföra den här resan i sådana fall.
Minnas tankar, känslor, farhågor, handledare, patienter, glädje, framsteg och skräck.
Oavsett format så ska det vara vackert. En vacker blogg eller en vacker tjock anteckningsbok.

Puss/ Asta

7 kommentarer:

  1. Nej fy. Jag hoppas inte att jag är med i någon av hennes böcker. Jag skiter i att jag är någons arbetslivserfarenhet. Mina förlossningar är mina och ingen annan får välja åt mig att förmedla dem vidare eller ej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men Gitte, det är ju ingenting hon publicerat, det är ju hennes privata noteringar. Vad spelar det för roll om hon har det i huvudet eller nedtecknat? Jag tror dessutom inte att hon skriver ut för å efternamn utan mer "Förstagångsmamma, värkarbete i 6 h, lustgas, pojke på 3500g osv."

      Radera
  2. Så härligt att läsa! Hopas att du får läsa till hösten (när får du, läs:vi, veta?) för det skulle vara spännande att följa :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får veta om jag kommit in på skolan i mitten av juli och förhoppningsvis är då betalning el icke betalning oxå avgjord :)

      Radera
  3. Men ahhhh jag blir helt kallsvettig av att läsa detta! Du har gjort massa år på medicinkliniken, tungt jobb som gjort dig utbränd!! Nu arbetar du med det du länge velat testa på, du har sökt utbildningen och kommer med stor sannolikhet in. Och som du säger själv, detta är DIN chans, DIN möjlighet!!! Nu eller aldrig!!! Jag har själv lämnat avdelningsjobbet för en specialistutbildning, blev klar 2011! Har aldrig ens nästan ångrat mig. Bare gört ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, du har rätt så klart. Jag blir faktiskt oxå alldeles svettig av den där känslan av att livet avgörs, av att stå vid ett av livets viktiga vägskäl. Samtidigt så går det ju inte att bortse fr att pengar måste in.
      Säg att man får ut ca 8500 kr fr CSN, säg att jag i lön får ut (... fan, jag har så dålig koll) ca 19000.
      Det vore som om jag i dagsläget skulle kunna spara tiotusen. Jag shoppar kanske för två tusen. Jag skulle kunna dra in på kanske ytterligare två tusen genom färre uteluncher, pizza, alkohol, mindre eko å "finkött".
      Det är fortf sextusen som jag inte vet var i hundan jag ska få dem ifrån.
      Så svårt.
      Men tack för härligt pepp :)

      Radera
    2. Såklart har du helt rätt, stålarna ska in! Jag hoppade över första gången jag kom in pga husköp men kom in igen året efter, Op vill ju ingen läsa så där finns alltid plats ;) Och det är precis som du säger märkligt att stå vid stora vägskäl i livet som till slut avgörs av ekonomin...så trist men sant! Jag hoppas hoppas hoppas oavsett på att du läser, och självklart att du får betalt! Annars kanske du kan se andra nya möjligheter, att gå tillbaka till medicin kanske inte är enda alternativet. Vårt yrke är så brett och fullt av möjligheter!! Men som sagt, mest hoppas jag att vi ses på jobbet ;)

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare