Alla kan inte älska alla

Åh vad roligt att så många tyckt till både på bloggen å andra sätt kring mitt förra inlägg om snippan kring halsen i jobbsituationer. Jätte kul, tror knappt jag fått så mycket synpunkter förut! Så från hjärtat... tack!
Nog för att jag i slutändan oftast litar på mitt eget omdöme men ändå skönt att så många förstår och till å med uppskattar min lilla feministrevolution!

Det är väl som i så många andra situationer. Människor gillar olika, känner trygghet, irritation, glädje över olika saker. Jag har ju många år med mej i ryggen som sjuksköterska och med åren blir man allt bättre på att känna in vad det är för typ av patient som man har framför sej. Vem som vill bli skojad mej, fysiskt berörd och vem som föredrar ett striktare bemötande. Men visst trampar man fel ibland. Minns en av många händelser när jag kom in på en fyrasal med äldre män och sa "God morgon, god morgon, hur har mina pojkar det idag?" Varpå en av gubbarna svarade eller snarare röt: "Jag är ingen pojk för dej, jag är dubbelt så gammal som du och jag är sannerligen inte din!"
Då får man backa bandet och börja om :)
Med barnmorskor tror jag att det är extra känsligt. Dels möter barnmorskan ofta unga, friska människor som ofta har en hel lång önskelista på flera blad kring hur deras förlossning skall se ut. Ja, jag skulle kunna skriva bortskämda men det är fel ord. De är omedvetna om hur det är i övrig vård där ett enkelt önskemål om att få komma på toaletten när man inte kan gå själv kan ta en halvtimma innan någon ens hinner med. Dels så är kvinnan under graviditeten och i förlossning utsatt på ett alldeles särskilt sätt som på många sätt är naknare och mer blottläggande än i andra sammanhang i vården.
Det är väl av dessa två anledningar som barnmorskor hör till dem som blir mest anmälda trots att de sannerligen inte gör ett sämre jobb.

Och att reta sej på barnmorskan för ett snippsmycke. Ja, det går säkert.
Själv har jag retat mej på lite allt möjligt under mina förlossningar och min BB-tid.
Med första barnet var jag sjutton år, hade knappt sett en bebis på vykort och mamma hade berättat att en förlossning känns som "mensvärk ungefär."
Jo men eller hur?! Jag fick svinont, blev livrädd och hade en barsk gammal barnmorska som sa saker typ "Flicka lilla, det skulle du ha tänkt på innan!" eller "Ja, nu är det inte så roligt längre va?!" eller "Stackars barn!"
Behöver jag säga att min livmodermun inte öppnade sej en centimeter under hennes pass?
Med andra barnet hade jag en jättegullig barnmorska som satt hos mej när jag under många timmar låg i ett ångande bad och profylaxandades med mej.
Rart... om det inte vore för att hon käkat en jävla massa vitlök och jag höll på att storkna av hennes andedräkt när hon pustade å stonkade i kapp med mej.
Minns att jag ville slå henne... men var tillräckligt väluppfostrad för att behärska mej.
Tredje barnet. Var 21 år och kände mej extremt tjock, ful å förbrukad.
Hängtuttar och bristningar. Ansvar upp till tänderna.
Då var barnmorskan för snygg. Ljuv, solbränd, storbystad och med liiite för djup u-ringning. Min man blev betagen och jag kunde inte alls utlämna mej till henne.


Med eller utan snippa kring halsen så kommer jag inte att tilltala alla. Jag kommer försöka men jag kommer inte att lyckas. Det är bara att gilla läget och byta med någon annan.
Hur har det varit för dej med dina barnmorskor? Och om du ingen har haft vad tror du att du skulle uppskatta eller inte uppskatta? 

Puss/ Asta