Skriver du dagbok?

Skriver ni dagbok?
Jag har gjort många... kanske 100 tals försök... men det håller ett tag och så slutar jag. Bloggen är väl det närmaste jag har, som blir någon form av tidsdokumentation. Jag har ändå ett behov av att skriva av mej privata eller känsliga tankar, sådant som jag inte kan skriva om i bloggen. Men antingen så tröttnar jag eller så censurerar jag mej själv ändå av rädsla att mannen eller nån annan ska tjuvläsa och då tappar det sin poäng.

Men den här skriver jag i. En 10 års dagbok. Det är år tre i den nu.
Det är bara några få korta rader per dag till förfogande så så där utförligt blir det inte. Dessutom glömmer jag ofta och får fylla i i efterhand och då minns jag kanske bara "jobbade dagtur" eller så.
Men det är kul ändå. Att skriva nåt om varje dag. Det kan verka oansenligt när det skrivs men i efterhand vara roligt att läsa. Små minnen, känslor.
Raderna betyder mer än man tror när de skrivs.


Det är roligt att se vad jag gjorde/ kände/ var mentalt just den här dagen förra året eller året innan. Att följa utveckling och se att man faktiskt travar framåt för det mesta även om det är en tango med svåra steg och det ibland är några steg tillbaka.
Har suttit och bläddrat i den nu. När vi var på Cypern i fjol, eller för två år sedan när det började krisa mellan Mini å hennes pojkvän, eller att pappa var på besök. Sådana saker bränner till. Gör lite ont.
För bara ett år sedan var allt som vanligt mellan oss. Det var innan alla gräl, innan jag bröt med honom i februari, innan han kallade mej för en självisk bitterfitta. Då, för ett år sen, var jag jätteglad över att pappa och hans fru varit här. Jag ångrar ingenting. Jag kan vara långsint som en elefant om jag blir tillräckligt sårad och ilskan bubblar upp, hämndlysten som fan. Samtidigt är det ju sorgen, han har sårat mej, gjort mej ledsen in i det allra mest intima, därför förblir känslan så stark. Hans fru försvann samtidigt. Det är oxå ledsamt. Jag såg kanske inte henne som en bonusmamma men som en kär vän.
Det är som det är.
Men jag har oxå läst om mitt gamla jobb. Om stressen, tröttheten och vreden. Och om när tanken vaknar på att "det är kanske ändå inte för sent att sträcka sej efter den där barnmorskedrömmen." Ansökan, svaret, ambivalensen och så småningom beslutet. Ja för fan, jag satsar!
Åhh, så lycklig jag är över det nu. Nästa år när jag läser tillbaka har jag arbetat i 10 månader. Hur känns det? Vad tänker jag då? Spännande!

Min 10 års dagbok är en av mina käraste ägodelar. Kan varmt rekommendera en.

Puss/ Asta