It takes a village to raise a child.

Lady Dahmer skriver i olika inlägg om en kille som är taskig mot hennes dotter i skolan och hur hon råder henne till att slå tillbaka allt vad hon orkar. Hon beskriver sin oro och ilska på ett sätt som är lätt att förstå och känna med.
Hon fick en kommentar som manade till vuxen klokhet och återhållande. Att kanske bjuda hem pojken och se vad som händer.
I kommentarsfältet blir det sedan en hetsig debatt huruvida barn kan ses som "förövare" och hur man bör förhålla sej. Många påpekar att pojken säkert mår dåligt och har det jobbigt. Andra struntar i det och menar att utsatta måste fostras till att slå tillbaka och att det är oväsentligt hur pojken mår när han nu utsätter andra barn för kränkningar. Ni kan läsa senaste inlägget på temat HÄR.

Jag vet inte riktigt vad jag står. Eller jag står med ett ben i vardera läger.
Förstår båda sidors argument.
Om någon kommer att vara utstuderat elak mot Noah (eller nån av mina andra barnbarn)  när han börjar skolan kommer jag förmodligen både se ut och låta som hon på bilden.
Jag känner att jag blir förtvivlad å ursinnig bara jag tänker på det och jag skulle förmodligen vilja bussa hunden på ungen alternativt ta tag i hen i ensamhet och lyfta ungdjävulen 1 meter ovan mark i öronen medan jag hotfullt väser nästipp mot nästipp att "En gång till och jag kommer mata änderna med dej."
Men allt det där är en primitiv reflex när någon gör illa det käraste jag har och kanske inte en så himla smart, genomtänkt eller vuxet. 

Jag har berättat om det förr.
Jag var en mobbare när jag gick i skolan, under mellanstadiet framförallt.
Jag var elak mot tre olika tjejer i klassen som av olika anledningar var lite utsatta och jag var elak som fan. Jag har som vuxen mått himla dåligt av det där och för många år sedan bett två av dem om ursäkt.
En förlät utan krusiduller. En uppskattade min ursäkt men visste inte om hon kunde. Och en är död. Tog livet av sej. Många år senare förvisso å hon hade nog en jävla massa att tampas med, en sjukdom å en psykiskt sjuk mamma bland annat men det är klart att det värker att veta att jag gjorde de där åren djävliga för henne, bröt ner en del av hennes livskraft.
Det är näst intill outhärdligt att tänka på det där. Jag är idag en empatisk människa, åtminstone tycker jag det själv och jag tror många som känner mej väl oxå skulle beskriva mej så.

I den åldern så mådde jag väldigt dåligt.
Jag hatade att vara barn hela min barndom men denna perioden var kanske värst. Jag hade det jobbigt hemma, jag var innerst inne en väldigt osäker och rädd tjej, jag hade blivit utsatt för saker barn inte ska utsättas för och jag låg farligt nära gränsen att själv bli mobbad och utstött. Jag kände mej aldrig vald eller inkluderad.
Det ÄR ingen ursäkt. Det är en förklaring.
Genom att vara elak och skrämma/ förnedra de här tjejerna i klassen kände jag någon berusande makt. Jag fick hurrarop och en legitimitet från de tuffa och populära i klassen. Plötsligt tyckte de att jag var ball. De hetsade, hejade på, klappade om mej.
Utan deras gillande hade det förmodligen aldrig hänt.
Det ÄR inte heller någon ursäkt men även det kanske en del av förklaringen.
En av de här tjejernas mamma bjöd hem mej. Det var mamman till tjejen som senare tog livet av sej. Jag tror inte hon gjorde det som en lösning på problemet, jag tror helt enkelt att tjejen inte vågat berätta och att mamman inte visste.
Mamman pratade i alla fall inte med mej om det.
Jag gick dit, men inte ensam, det vågade jag så klart inte. Och väl där framviskades hot om vad som komma skulle och blev till en del av den kränkning jag lät henne utstå.
Så nej, jag skulle inte bjuda hem Noahs mobbare.

Men jag funderar på vad som skulle hänt om någon vuxen sett mej?
Jag menar, SETT mej. Om någon frågat hur jag mådde egentligen och varför jag var så där arg? Hur jag tänkte kring att andra barn var ledsna och rädda för att gå till skolan tack vare mej. Om någon frågat hur vi tillsammans kunde lösa det.
Det är omöjligt att säga vad som skett då, men idag så tror jag... vad det gäller mej... att det skulle ha hjälpt. Arga, suckande lärare hjälpte inte men om någon verkligen velat lyssna?
Jag var ett så jävla ensamt räddhågset litet barn. Jag hade så jävla mycket mörker och gråt inom mej.
Och om jag nu tänker en mer reflekterande tanke och inte reagerar som den där tigermorsan så kan jag känna en viss ömhet för det där lilla sårade barnet med.
Förstår ni? Förstår ni hur jag tänker?

Precis som när man diskuterar fängelsestraff för vuxna så får man fundera över vad man vill uppnå och inte bara vad som i magen känns rätt.
Är det att straffa? Är det att skydda omgivningen under X antal år som personen sitter inne? Eller vill vi att brottslingen skall förändras, tillfriskna och leva mitt ibland oss?
Det är inget fel på något av alternativen och ett fängelsestraff är... eller borde åtminstone vara det... en cocktail av alla tre.
Men vad är viktigast?
Med barn blir det än mer tydligt. Vi vill få slut på hoten. Vi vill att vårt barn ska känna trygghet i skolan. Självklart.
Men när jag väser det där om att stycka i bitar och mata änder så kanske... kanske... får jag ungen att ge fan i mitt barn, men andra barn då?
Grundproblemet finns kvar.
Mobbarens anledning till att inte fungera i sin sociala roll och i sin empati med andra finns kvar. Barn är barn och allas vårt ansvar.
It takes a village to raise a child. 


Tankar? Medhåll eller mothugg? Vad tycker ni? 

Puss/ Asta