Skämmas för varandra och göra om varandra

Jag har aldrig skämts över min makes utseende. Aldrig ens funderat över vad våra eller mina bekanta kan tänkas tycka om hans ölmage, frisyr, klädsel eller vad det nu kan tänkas vara.
Jag tror inte att min man någonsin skämts över mitt yttre heller. Jag tror att han i alla sammanhang funnit mej ytterst representabel.
Min make och jag är väldigt olika stilmässigt. Jag är road av kläder och smink och alltid fixad när vi går bort någonstans. Han kan hänga på sej en sned och vind t-shirt från 2006 utan att fundera.

Däremot så tror jag vi regelbundet ehh... ja, skäms är kanske ett för starkt uttryck men nåt åt det hållet... för varandras sätt att uppträda.
Jag kan bli oerhört provocerad av om han blir för berusad och med det påstridig och högljudd. Jag suckar högt å himlar med ögonen när han är grabbig och sexistisk i sällskap och jag kan ofta önska att han lixom "förde" sej bättre.
Han å sin sida finner mej humorlös å präktig när jag inte accepterar skämt eller åsikter som jag finner rasistiska eller sexistiska och att han är trött på att jag ska vara så himla Pk hela tiden. "Kan du inte slappna av lite?"
Jag tror att vissa av hans vänner finner mej lite märkvärdig och förmer och det tror jag maken skäms över i den mån han uppfattar det.
Vi har helt enkelt blivit ganska olika med åren och är inte de personer som vi idag skulle ha valt om vi skulle ut på äktenskapsmarknaden.
Med det inte sagt att vi borde separera. Efter dryga trettio år tillsammans har vi så klart annat som håller ihop oss och som åtminstone för nu överbrygger de där olikheterna.

Jag upplever nog MER att jag försöker göra om honom än han mej.
Han kan förvisso tycka att jag är "bråkig", gör för stor sak av sånt som han ser som bagateller. Av den anledningen berättade jag inte för än idag om att jag å pappa har brutit kontakten eller att han kallat mej för bitterfitta offentligt.
Jag vet att han inte tycker att det är någon big deal och att jag ska slappna av.
Men jag försöker dagligen fostra honom i för mej viktiga ämnen som han inte bryr sej nämnvärt om så som exempelvis feminism och hur det är att vara kvinna. Både jag å våra döttrar har bildligt talat slagit våra huvuden blodiga för att få honom att förstå helt utan minsta uns av framgång.

Men ÄR det okej att försöka göra om sin partner? Vad tycker ni?
Borde man acceptera sin partner för vad hen är eller istället byta om det nu är något som man är så missnöjd med?
Jag vet inte, jag är ambivalent här.

Puss/ Asta