Sen

Jag lever väldigt mycket i framtiden. Kanske inte så mycket i 2034 som det som är runt hörnet. Bara idag har jag funderat på förlossningsplaceringen i november, när jag är färdig barnmorska i januari, Kosresan i augusti och annat som är just... sen.
Är ni såna med?
Precis som jag tänker mycket på sen så vill jag försöka vara och njuta av stunden.
Stunden när allt är lugnt och tryggt och bra. Men tankarna fladdrar iväg till något som ligger där framme skimrande och som jag längtar efter.

Ändå har vi inga garantier för sen.
Massor av människor kliver motvilligt upp när klockan ringer i mörkret, brygger kaffe, borstar tänderna, tar ett tag med mascaraborsten i tron att det är en dag, vilken som helst, men som kommer att bli deras sista.
Ett kärl som briserar, en älgjävel på fel sida stängslet, ett rattfyllo som inte borde suttit i en bil, en bit av morgonfrallan som fastnar i strupen och det är god natt. Förbi. Passé. Slut.
Det finns inga garantier för något som helst.

Sen. I tanken. Och väl där funderar man på annat.
På jul. På när jag är bekväm i min yrkesroll. På nästa resa. Nästa hund jag ska köpa.
Tanken strävar hela tiden vidare, till nästa mål.
Carpe Diem är så uttjatat så det mest är beklämmande. Fuck Carpe Diem.
Men andemeningen, att stanna upp i nuet... just idag är jag stark, just idag är allt bra... det är svårt men eftersträvansvärt.

Här å nu.
Jag är ledig.
Sängen väntar och imorgon har jag sovmorgon.
Min Dotter nr II är hemma från Spanien och jag har henne i mitt hus.
Jag är så vitt jag vet frisk och det är min familj med.
Utbildningen flyter på. Gynplaceringen klar, MVC II väntar.
Min hund sover på mina fötter.
Jag är mätt, trygg och säker.
Nu är nu.
Sen borde få vara just sen.

Puss/ Asta