Garderober och personlighetsklyvningar.

Idag har jag tagit farväl av sommaren på ett så handfast sätt att jag städat bort alla tunna haremsbyxor, skira toppar och somriga klänningar. Tunna kavajer och sandaler åkte oxå väck. Jag tog fram tjocka tröjor och ollar men misstänker att jag inte kan ha några av dem då de väl sitter som ålaskinn med mina 10 nya kilon. Det gäller för övrigt en hel del jeans och byxor med men jag orkar inte plocka bort för små kläder oxå för jag har ingenstans att lägga dem och jag har väl en förhoppning att de där kilona ska dra lika hastigt som de kom.
En fåfäng tanke för de verkar trivas alldeles ypperligt med mej som värddjur.

Som en parentes. Jag har precis startat 5:2 igen. Denna gången betydligt mer ambivalent än sist. Känner en rätt stor acceptans till min kropp som den är.
Men! ville ändå göra ett försök. Och jag tror på att 5:2 är bra för kroppen, kroppen mår väl av korttidsfasta.
Men där inne i skallen ligger ett lättväckt ätstört beteende så i tisdags när jag sist hade min fastedag som gick över förväntan bra så tänkte jag: "4:3... då måste det ju gå ändå snabbare?!" Som tur var talade en förnuftets röst mej snabbt till rätta och sa: " Ja och med 3:3 blir det ÄNNU bättre, för att inte tala om 1:6, eller varför inte BARA dricka vatten då måste det ju bli svinbra eller hur?!"
Hmmm.
Är det förresten bara jag som håller på att prata med mej själv så där i skallen?
Ja, jag inte bara pratar med mej själv. Jag grälar med mej själv.
Låter det normalt?
Nej nej, ni behöver inte svara. Gör inte det!

Tillbaka till min (och makens) garderob. Ni ser mer av den längst ner.
Den är fruktansvärd. Belamrad med gud vet vad. Det är en jäkla massa saker (kuddar, tecken, väskor, uppblåsbara madrasser, andra säsångens kläder och skor, påsar med kläder som skall ges bort osv) som inte får plats någonstans.
Det är nästan så man är rädd för att gå in där för det vet i fan vad som göms i kaoset. Fast... det går inte att gå in, golvet är belamrat så jag får stå på utsidan och likt en cirkusartist sträcka mej in ståendes å balanserande på ett ben.
Baksidan av att bo med barn och barnbarn. Maken och jag är nästan 50 år och har ett hus på 130 kvadrat som vi inte får plats i.
Vore vi allena som flertalet i vår ålder är så skulle vi kunna ha biorum, gästrum och garderoben skulle kunna vara BARA min och fri från kuddar, makens kläder å gammal bråte.
Men då skulle jag å andra sidan inte kunna pussa på Noah varje dag och det väger upp den där trångboddheten med råge.

Vad ska man förresten med alla de där kläderna till?
Jag har LÄTT åtminstone tjugo vinterklänningar med varierande finhetsgrad.
Jag har kanske ehhh... 5 par jeans som jag kommer i. Två par tjockare haremsbyxor. Ett dussintal tröjor. Ett gäng toppar å blusar.
Och ändå känslan av att jag aldrig har nåt att sätta på mej.
Jag borde verkligen ha ett köpstopp, det skulle jag, miljön å plånboken må förbannat väl av. Men inte nu, just nu kör jag 5:2 OCH har vit månad och DET är banne mej precis den grad av tristess som jag reder ut.

Hur har du å din garderob det? Är ni sams?

Puss/ Asta