När morfar försvann

Min mamma bodde hemma första tiden när jag var nyfödd.
Min morfar blev ögonblickligt förälskad i mej. Han som inte varit någon vidare bra pappa för sina egna barn, som med dem vara kärlekslös och våldsam, blev till mej den allra underbaraste morfar en liten flicka kan ha.
Mamma har berättat hur stolt han drog barnvagnen i omgivningarna. Hur han hämtade mej bara jag gnydde i min säng innan mamma hunnit jaga sömnen ur ögonen.

Sen var jag hos mina morföräldrar nästan varje helg.
Vi var i Slottsskogen och tittade på djuren, vi fikade på stan, vi gick på olika museum och vi köpte blommor till mormor varje lördag.
Allt jag pekade på fick jag och jag har fått berättat för mej hur jag förslaget sa: "Åhhh, Asta skulle så gärna vilja ha" redan när jag var mycket liten och vips så fick jag det. För morfar kunde inte neka mej någonting. Han skulle plockat ner stjärnorna åt mej om jag bara bett honom.
Det var morfar som lärde mej gå, cykla och simma.
Morfar som körde mej till simträningen flera gånger i veckan.
Morfar som insisterade på att jag skulle följa med på varje utlandsresa.
Jag minns hur han badade mej och ömt frotterade mej torr. Jag minns hur han läste sagor för mej och hur jag hade en hel låda som aldrig sinade med godis.
Jag var verkligen morfars prinsessa.

Som tonåring gled jag ifrån honom. Mormor och jag grälade mycket och han tog ohörd alltid hennes parti. Han var alltid lite rädd för mormor.
Han fann inget sätt, hittade inga vägar till att vara nära mej när jag inte längre var ett barn. Men han var oerhört mån om mej. Passade barnen, gav mej pengar, hjälpte mej med allt jag bad om och mer därtill.
Jag har aldrig haft den relationen till varken min mamma eller pappa, att jag kunnat be dem om hjälp, men med morfar kunde jag alltid det.
Ändå var det mormor och jag som kom närmare varann från tonåren och uppåt, trots att vi inte hade en enkel el grälfri relation kunde vi tala med varann på ett annat sätt.
Men jag fortsatte att vara morfars prinsessa.

Morfar blev snurrig och glömsk långt innan han blev riktigt dement.
Han berättade samma saker om å om igen, han glömde bort vad mina barn hette, han gjorde tokiga saker när han körde bil. Han var medveten om det och försökte låtsas som om det var ett skämt eller att han precis skojat.
Men successivt blev det allt värre.
Ett par år innan han dog hamnade han på hem för mormor kunde trots stort kämpande inte ha kvar honom. Han gick ut, gömde pengar, klev upp om nätterna, blev arg och bråkig.
Och han tappade allt minne. Visste inte längre vilka vi var.
Visste inte ens vem mormor var även om han ändå var lugn och trygg med henne.
De sista åren vi sågs satt han och blängde på mej, drog undan handen om jag tog den och frågade mormor om å om igen "Vem är den där kvinnan? Vilka är de där barnen?"
Han tyckte inte om att ha oss där. Min närvaro gjorde honom orolig och ilsk och trots att blodet fortsatte att fara runt i de där venerna och artärerna och trots att hjärtat slog var min morfar borta. Han som älskat mej så oerhört hela mitt liv, som alltid sett på mej med en blick som avslöjade att jag var hans största kärlek, han visste inte längre vem jag var.

När morfar dog var jag inte särskilt ledsen. Jag hade sörjt honom långt innan.
Jag saknar honom ibland men jag saknar mormor... vår stora matriark... mer.
Och jag är så oändligt tacksam över att ha fått vara någons prinsessa och hela värld.

Morfar var ateist. Men jag hoppas att morfar och mormor är tillsammans igen. Bortom molnen.

Puss/ Asta