Faderslös och ändå inte.

Det går oftast bra. Ibland går det dagar utan att jag tänker på det.
För det mesta så känner jag en slags lättnad över att vi äntligen har bestämt oss.
Att det är oåterkalleligt.
Jag pratar om pappa.

Jag kan tänka att det är värre om man gör "slut" med någon människa som man är van vid att ha kring sej. Om maken och jag skulle skilja oss tex.
Jag har inte den vanan.
Under hela min uppväxt sågs vi någon gång per år, väldigt ytligt och sporadiskt.
Under vuxenåren när vi haft en bättre kontakt har vi inte heller setts eller hörts varje vecka precis. Vår vardagliga konversation har skett via facebook eller sms, vi hördes per telefon någon gång i månaden och sågs kanske var tredje månad.
Skillnaden var väl snarare att vi ändå fanns för varandra.
Nu, sen grälen vi haft som avslutades här på bloggen, är jag faderslös.
Många frågar mej, förstår inte hur vi funkar och säger typ: "Men när han hör av sej då? Vad ska du säga då? Förlåter du då?"
Jag behöver inte fundera på det. Han kommer inte att höra av sej. Min pappa kan avpollettera sina barn lika enkelt och smärtfritt som med sina tidigare fruar.  Han lever på sitt liv med sin fru, alla sina leksaker, sina SD polare, sin öl och funderar inte på att jag och mina barn å barnbarn är borta ur hans liv.
På sin höjd så snackar han skit med andra om hur elak jag varit/ är.
Det kan jag sätta mitt liv på. Så väl känner jag honom ändå.
Men om... om... han gjorde det? Ringde å sa hej. Njä, tveksamt faktiskt.
Det är en konstig känsla. Att ha en pappa men ändå inte ha någon pappa.
Att det inte skulle spela någon roll om han var död. Missförstå mej inte, jag skulle bli jätteledsen om något hände honom. Även om inte vi har någon kontakt vill jag att han ska vara frisk, kär och lycklig så klart.
Det jag menar är att det inte får nån betydelse i mitt liv. Vi varken ses eller hörs ändå och så kommer det att förbli tills den dagen någon av oss ligger nedom jord.

Jag borde ju vara lite van kan man tycka. Jag har redan varit med om det där en gång med min bror. Han lever men vi har inte träffats på tjugo år Vi hörs inte och vi finns inte för varandra. Även det beslutet tog, den gången för många år sedan när hans missbruk och kriminalitet påverkade mitt liv allt för mycket.
Tjugo år och jag har fortfarande inte vant mej. Den där sårskorpan går att skrapa upp alldeles för enkelt om jag inte vaktar på mej.
Med pappa har såret bara precis levrat sej. Det är fortfarande ömt, rött och ilsket. Jag har i hela mitt liv strävat efter hans tillgivenhet, kärlek och stolthet för jag har själv älskat och varit så förbannat stolt över honom.

Det är en märklig känsla att bara... sluta.

Puss/ Asta