Du har blivit för tjock älskling

Lady Dahmer skriver om ett inlägg ur en facebookgrupp. En kvinna med två små barn berättar om hur hennes man plötsligt informerat henne om att han inte längre finner henne attraktiv eftersom hon blivit lite överviktig.
Jag läste själv det där inlägget och fick ont i magen.
Efter LD's inlägg som jag länkat åt er ovan så återfinns massor av liknande erfarenheter bland kommentarerna. Kvinnor som berättar om sina mäns bekännelser och krav kring deras kroppar. Män som slutar se, män som tappar erektionen mitt i samlaget, män som gnäller och ställer ultimatum kring sina kvinnors vikt och utseende.
"Du ser inte ut som den jag blev kär i för X antal år sedan och X antal graviditeter och förlossningar sedan snyft snyft."
Nej, tacka fan för det!
Många kommenterar att kvinnor som lever med sådana här skitstövlar skall dumpa, kasta ut, skilja sej. Och det vore ju rimligt förstås men med kärlek, barn och huslån är livet inte så svart eller vitt, och inte så enkelt.

I en relation måste man få vara trygg. Inom hemmets fyra väggar så måste man få lov att släppa på alla de där kraven om att prestera på tusentals olika vis som finns i vårt samhälle.
Med en partner så måste man få känna att man är älskad och accepterad så som man är och att den känslan står över ytliga ting som viktuppgång och åldrande.
Alla som får ynnesten att leva och bli gamla kommer ju att uppleva det där. Att kroppen åldras, hyn förlorar sin spänst, kilon dröjer sej kvar. Det kommer alltid yngre, vackrare, mer bevarade kvinnor och därför kan en sann och hälsosam relation inte bygga på att du är den vackraste kvinna din partner någonsin sett.

Jag undrar lite över alla dessa män som tappar bången eller känner avsmak över sin frus valkar, hur de själva ser ut. Som grekiska gudar med enorma penisar och om de är sexatleter mellan lakanen? Det får man väl ändå anta när de har mage att komma med sådan kritik?
Hur skulle de själva hantera "upplysningar" om att deras allt mer ihopsjunkna häck/ lilla penis/ stigande hårfäste fick frun att tappa lusten och snippan att skrumpna ihop?
Och då bortser vi från att de flesta kvinnor som beskriver att de råkat ut för denna obedda ärlighet har varit gravida och fött barn. En kroppslig prestation som en man inte kan komma i närheten av.
Jag tror ta me fan att många män är empatistörda. Och en empatistörd person vänder sina egna mindervärdeskomplex utåt. Det skulle vara intressant att få veta hur många lesbiska kvinnor som känner igen sej i dessa berättelser?
Jag misstänker att det är betydligt mer ovanligt.

Själv rannsakade jag mitt eget äktenskap och konstaterade lättat att min man... som förvisso ofta "skämtsamt" kallar mej tjockis... aldrig gnällt över min vikt eller min kropp. När jag har smalare perioder så får jag komplimanger för det, när jag är fylligare hyllar han min mjuka rumpa och mina stora bröst.
Min man har aldrig gett mej någon anledning att känna skam för min kropp.
Däremot så "önskar" han ofta att jag ska byta hårfärg. Han "önskar" ofta att jag inte hade så många tatueringar, att jag inte bar snippor runt halsen, inte var så "förbannat Pk eller militant feministisk" och bara det kan få mej att fundera... "Okej? Men du är säker på att det är mej du är kär i och vill vara med?" men jag känner mej inte sårad på samma sätt som jag skulle blivit om jag var en av alla de kvinnor som blir kastade på någon slags soptipp som inte längre dugliga eftersom deras stackars karl tappar ståndet.

Vad tänker du?
Är det viktigt att hålla sej attraktiv för sin partner?
Hur är det i din relation?

Puss/ Asta