Fettförakt, 5:2 och personlighetsklyvningar

Det är en riktig söndag. Jag sitter som vanligt vid köksbordet, där jag alltid sitter när jag bloggar, och då å då släpper jag blicken från datorskärmen och tittar ut. Det regnar ute. Regndropparna studsar mot altanen. På gräsmattan ligger hundra röda äpplen. Fallfrukt. Noahs blå bil och hundens pipben ser övergivna ut på altanen. Det är vackert men inte särskilt lockande att gå ut.
Jag funderar. Jag är på ett slags "diffus oro och vemod humör", söker efter orsaker i min hjärna men kommer inte fram till något speciellt. Det är nog bara "mycket av allt" och ett malande dåligt samvete över saker jag inte tar tag i utan låtsas att jag glömmer av. Fastän jag inte alls glömmer.

Jag funderar över vem jag är. Här. Nu. 47 år gammal.
Jag kör 5:2 igen. Äter som "vanligt" (återkommer till det) fem dagar i veckan och lever på kaffe, te och vatten två dagar. Jag har lätt för att vara utan mat.
Jag har en beroendepersonlighet som på många andra håll i min släkt visar sej i missbruk. Hos mej yttrar det sej att jag är svag för snabba kickar men har svårt med sådant där belöningen låter vänta på sej. Jag klarar allt eller inget bättre än måttlighet.
Jag blir sällan särskilt hungrig på fastedagarna, däremot fryser jag som fasen framåt kvällen.
Avslutar andra veckan med 5:2 idag.
Det är andra gången i mitt liv som jag kör. Sist... för några år sedan... gick jag ner de 5-6 kilona jag ville ner. Sen blev det sommar och jag slutade. Men höll vikten skapligt.
Jag har startat om 5:2 många gånger efter det men inte haft rätt motivation och slutat efter en dag eller så.
Denna gången... men nio nya kilon och valkar på ryggen... var jag motiverad och mentalt laddad.
Samtidigt gick jag med i en grupp på facebook som jag tror heter nåt så simpelt som "Gå ner i vikt", jag gjorde det för pepp och inspiration.

Men nåt har förändrats sedan jag körde 5:2 sist. Jag har förändrats.
Eller jag har förändrats delvis för jag tror aldrig att jag blir helt "botad." Få kvinnor blir det.
Å ena sidan är jag som sist. Pepp. Längtar efter vägdagar. Drömmer om när jag fått tillbaka min vanliga kropp, min vanliga vikt. Och helst lite till, helst ännu smalare, ännu snyggare (ja, jag återkommer till den kopplingen med.) Jag tänker att jag ska vara skitsnygg på skolavslutningen. Att när jag börjar jobba ska jag vara av med all den där extra vadderingen som mina kollegor säkert la märke till sist. Jag tänker på sommaren när jag ska kunna ha korta shorts igen och ta tillbaka alla kläder som Mini fått låna denna sommaren för att jag inte kommer i dem.
Och det+ 5:2 dieten väcker mitt ätstörda beteende. Får mej att vilja ta tre fastedagar i veckan. Särskilt efter gårdagens "viktkatastrof." Vägde mej ju i måndags hemma och hade tappat ofattbara 2 kg på en vecka. Trots att jag lovat mej själv att BARA väga mej själv en gång i veckan och på samma våg blev jag så frestad när jag såg badhusets våg (varför har de våg där???) och klev upp. Enligt den vägde jag ETT kilo mindre än ursprungsvikten, det vill säga ett kilo mer än i måndags trots ytterligare en vecka av diet. Blev så otroligt sänkt!
Att en siffra kan göra något sådant med en medelålders hjärna?! Sjukt!
Jag skrev "äter som vanligt" högre upp. Det är en sanning med modifikation.
För även på de fem ätdagarna äter sej det ätstörda in. Får mej att ta lite mindre portioner. Att dricka ett stort glas vatten före maten. Låta bli kaka.

Men som sagt. Nåt har förändrats. Jag har mognat. Jag har blivit åtminstone ett uns klokare. Jag reagerar med ledsenhet och bestörtning när jag läser många trådar i "Gå ner gruppen" på facebook. Reagerar på självföraktet, hur det ätstörda hyllas, på hur kvinnor i alla åldrar lägger så mycket fokus på en valk under sitt enda liv, på hur tjock är = ful och smal = fin. Hur sjukt är inte det?!
Det är lättare att se andras problem än sina egna. Och jag blir förfärad, bestört.
Så mycket bortslösad kvinnokraft. Så mycket bortslösat liv.
Vad är meningen med det?!
Och vad tusan spelar det för roll om jag har stl 40/42 nu istället för stl 36/38???
Finns det VERKLIGEN inget viktigare för mej att lägga kraft på?!
Fetma är farligt för kroppen men övervikt är det verkligen inte.
Ny forskning kommer hela tiden och mycket talar för att det till och med är hälsosamt med trivselhull, inte minst för kvinnor i min ålder.

Vi flickor/ töser/ damer/ kvinnor/ tjejer/ tanter är så jävla hjärntvättade.
Det är med vårt yttre... definierat enligt en jävligt smal mall... vi skall vara dugliga. Och jag är så less på det! Så less på att det nästan gäller 100% av kvinnor. Att inte ens världens vackraste kvinnor duger utan måste retuscheras.
Hur ska vi få det att ändras? När ska det ta slut?
Livet är för kort, för nyckfullt, för orättvist och för värdefullt att slösa bort på sånt här jävla... trams! 

Hur är det för dej? Berätta!

Puss/ Asta