onsdag 3 juli 2013

Vad är det med mej å sjukskrivningar

Jag tycker att det är så vansinnigt svårt att sjukskriva sej.
Jag får typ alltid skitdåligt samvete om det inte är så att jag samtidigt har minst 38 graders feber, för vid det laget är jag halvvägs mot dödsskuggans dal precis som vilken man som helst.
"Feber" har hos mej alltid varit en slags fixerat begrepp och synonymt med att vara "sjuk."
Jag har nog dessvärre varit sån med mina barn med.
De enda jag daltat med trots afebrilitet är hundarna.
"Men lille vän, du är väl inte sjuk" ynkar jag jag vovven nyser två gånger på raken.

Men du handlar det alltså om mej.
Å jag är sjuk.
Min astma har... like it allways do... övergått till en rejäl bronkit och trotts en rätt så stöddig överdosering av Cocillana-Etyfin så har jag hostat sönder hela natten.
Precis som igår gav jag upp vid halv fem tiden och nu sitter jag här alltså i valet å kvalet...
Gå till jobbet eller sjukskriva mej.
Sjukskriva mej utan feber.
Ja ni hör ju så arbetsskyggt å galet.
Å andra sidan så beter jag mej säkert sjukare än flera patienter kommer göra.
Jag kan knappt prata utan att hosta och de mängder med astmamediciner jag tryckt i mej gör att jag skakar så att allt precisionsarbete är omöjligt.
Jag skulle med viss tvekan kanske träffa armen om jag försökte ta ett blodprov så skakar jag.

För att ytterligare späda på känslan av "Nej, jag kan absolut inte sjukskriva mej" så har jag ett viktigt uppdrag i dag innan jobbet.
Jag och en kollega skall intervjuas för den lokala nyhetstidningen, Hallands Nyheter, innan jobbet.
Jag är tillräckligt fåfäng för att inte se ut som det ras jag känner mej bara för att chefen minsann ska se att jag är sjuk.
Nej, här krävs i så fall en heltäckande kamouflering å mängder av smink.
Kan man intervjuas om sin arbetssituation och indirekt kritisera kanske både ledning men ffa politiker och sen gå hem å vara sjuk?
Nej, säger jag instinktivt.
Jo, säger både maken och en manlig kollega.
Det är viss skillnad på att prata en kvart och på att arbeta ett långt arbetspass.
Å lugnt är det ju aldrig på jobbet numera.

Gha... jag blir galen av denna ambivalens.
Som ett tredje alternativ kan jag kasta in att uppsöka akuten.
Eller för all del min egen arbetsplats och se om nån doktor kan kika på mej samt inhalera lite fler mediciner.

Jag tror helt enkelt jag får ringa chefen och tala med henne.
Good choise. Lämna över.

Så här eländig ser jag i allafall ut innan renoveringen inför massmedial plåtning.
Gammalt smink från igår ja.
Nej, men jag sa inte att det var snyggt heller.
Undra om jag lyckas prata med journalisten utan att inleda varje mening med
"Förresten har jag en blogg som heter www.pastasson.blogspot.se"
Vad tror ni?

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Asta, vill bara börja med att säga vilken underbar blogg du har! har skrollat mig igenom den ett par gånger och läst ett, och ibland flera inlägg, och jag måste säga att jag blir så inspirerad av ditt mod, din styrka och din envishet. Det som mest imponerat på mig är hur långt du kommit med din joggning! gud så duktig du är och vilken inspiration du ger en, till någon som knappt klarar 5 km just nu. Du ger en helt otrolig pepp! kan du springa milen MED en helvetes astma! så kan banne mig jag med!! trots mina "milda astma" problem.
    Vill bara att du ska veta att du inspirerar säkert så många andra också än bara mig, din äldsta dotters gamla bästis.. :)
    Hoppas den hemska astman lägger sig lite snart, så du kan ge dig ut i spåret igen!

    Du är grym kvinna!
    Och ett stort Grattis till att du har blivit mormor till världens sötaste Ängla!
    Kram Sanna

    SvaraRadera
  2. Åhhh vad roligt att du tittade in här Sanna. Tänker på dej ibland.
    Hur är det med dej? Med livet?
    Hoppas du mår bra. Å tack för gratulationerna, ja hon är verkligen världens vackraste lilla unge.
    Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare