Duger jag verkligen? Kommer jag att räcka till?

Det är söndag. Söndag efter en rolig helg. Söndag efter rätt fria dagar. Plugg men under eget ansvar.
Imorgon är det måndag. Måndag och full fräs framåt. Måndag och start på den första omgången praktik denna sista termin. Två veckor på Gynmottagningen på Södra Älvsborg sjukhus (Borås.)
Jag har inte tänkt så mycket på det mer än att jag längtar till den praktik som inleds i november på förlossningen. Men idag slog den till, den där ovälkomna jävla gästen som jag är så trött på, ångesten.

Inte kvävande och handlingsförlamande men tillräckligt för att jag ska känna mej kass, dum i huvudet, fake och annorlunda.
Ovissheten om hur handledaren är, om vi kommer att klicka, om jag kommer att duga. Jag har dessutom inte haft kontakt med dem, en klasskompis hade fått mail om att vara där 08:30 och jag kom mej inte för att maila utan tänkte att det gällde väl oss alla då. Men sen såg jag (för sent på fredag kväll) ett inspelat samtal på min telefon där en barnmorska från gynmottagningen försökt nå mej och inte lyckats maila för att hon skrivit mailadressen fel förmodligen. Hon bad mej ringa men som sagt, då var ingen kvar där...
Så jag kommer kanske dyka upp helt fel!
Dessutom är det nu ett tag sen jag körde vägen och även det känns lite läskigt igen.
Jag hör ju när jag sammanfattar det att det är ingenting att vara rädd för.
Ändå är jag det. Rätt skraj för alla praktikerna. Mer än förra terminen.
Det är som att då var vi noviser och det var okej, nu är kraven så mycket större.
Kan jag leva upp till dem? Det är så satans mycket som jag inte kan.

Jag är så trött på att vara så här. Jag ser mej omkring, och även om jag VET att det där med ångest är rätt vanligt förekommande och att det finns massor av människor som lider av psykisk ohälsa i varierande grad så är jag ändå så less på att må så själv. Vara så själv. Att bara vinna tillfälliga segrar å sen stå där igen. Lika avklädd som innan.
Det verkar som att alla andra är så himla coola och självsäkra och lugna.
Ibland (rätt ofta) tänker jag att jag ska sluta att prata/ skriva öppet om sånt här. Att man då blir bemött som en nervös människa som därmed hamnar lägre ner i den sociala hierarkin. Andra stunder tänker jag att jag måste få vara jag och duga som sådan och att det är viktigt, för andra som mej, att känna att de inte är ensamma.

Näpp. Jag ska ta en rejäl runda med hunden och andas frisk luft och sen hantera det på det enda sätt jag vet fungerar. Fake it to you make it.

Hur är du? Cool som en filbunke i nya situationer eller lite stissig du med?

Puss/ Asta