Tjocka barn och gråtande pappor

Läste en debattartikel i Aftonbladet som verkligen fick mej att haja till. Ni har den här.
Jag fick ont i magen.
Det är en pappa som skriver och berättar om sin oro och förtvivlan för sin nioåriga dotter som lider av fetma. Dottern går på en överviktsmottagning och familjen har ändrat på hela sin livsföring. De har sällan godis el fika och aldrig på vardagarna, de säger nej till minsta mariekex och till å med frukt begränsas, hela familjen intar sin middag på assietter. Och likt förb... har ungen gått upp och allt brister för pappan en dag av ångest och oro.
Jag läser vidare på facebook där Lady Dahmer delat ett inlägg hon skrev om detta och kommentarerna under och då får jag ännu mer ont i magen.

Här är mina tankar.
Jag tycker att det är fruktansvärt svårt.
Dottern lider alltså av fetma, fetma är inte så som det skrivs i LD's kommentarsfält småbarnsmullighet som växer bort i puberteten.
Fetman är ett hot mot barnets hälsa och dessutom oerhört stigmatiserande för henne i sociala sammanhang och i den känsliga tid i livet hon står inför.
Jag tror även att om föräldrarna struntade i läkaren och överviktsmottagningen, ignorerade råden och "lät henne vara ett vanligt barn" så skulle inte det ha setts med blida ögon, kanske hade det till å med blivit en orosanmälan till de sociala.
Jag förstår alltså pappas oro och frustration, familjen gör säkert i mångt och mycket rätt. Att hela familjen anammat en smala livsföring bland annat så inte flickan känner sej utpekad i sitt eget hem. Bra mat, hålla fest till fest och mycket motion och rörelse mår väl egentligen alla bra av.
Jag tycker det är orättvist, så som man ser i kommentarerna att kalla pappan för svin, avskum, elak mm

Ändå är det nåt som träffar mej och gör ont mitt i mellangärdet.
Kanske pappans sammanbrott och öppenhjärtiga samtal med sin flicka.
Jag har alltid förespråkat att man ska vara ärlig gentemot sina barn och att det är okej att visa alla typer av känslor men här har nog min gräns passerats faktiskt.
Jag vågar inte tänka på vad denna öppenhjärtliga gråtstund kommer att betyda för denna flickas självbild och självkänsla som vuxen.
Att pappa börjar gråta på hennes fråga "Varför är jag annorlunda?" och hans svar sen: "Jag vill att du ska kunna leva som alla andra, men jag är rädd att du ska bli sjuk."
Jävlar. Vad. Det. Måste. Göra. Ont. Att. Höra. Och. Se. För En. Nioåring.
Och jävlar vad den känslan som kan planteras å växa inom henne kan (och sannolikt kommer) ställa till med för hennes hälsa, självbild och förmåga att fungera i sociala sammanhang som är långt värre än fetma. 

Jag har gjort så jävla många fel angående det här.
Pratat om min bantning och om förakt för min kropp när barnen hört.
De har sett mina bantningskurer och dieter.
Jag önskar jag varit klokare då, jag är klokare nu och försöker absolut undvika sådant prat i närheten av barn.
Jag tror inte på att barn skall bantas. Jag tror inte på att man överhuvudtaget skall tala med barn om sådant utifrån ord som tjock, gå ner i vikt osv.
Jag tror att man ska prata med barn om vad kroppen behöver för att må bra och för att orka och prestera. För att bli stark och smart.
Jag tror barn åtminstone när de kommer upp i skolåldern förstår om man förklarar varför bullar, glass, läsk och godis inte är bra varje dag men kött, potatis, fisk och grönsaker är det. Att kroppen mår bra av mycket vatten och av aktivitet. Att för stora portioner mat blir jobbigt för magen att hantera. Att fest har man på lördag.
Men aldrig aldrig att barnet är tjockt och behöver gå ner i vikt för att duga.
För att bli "normal."

Vad tänker du?

Puss/ Asta