47 år och äntligen obrydd av att män inte finner mej knullbar

Jag kan tänka mej att många av mina läsare nu tänker saker i stil med...
"Men varför gör hon så här? Har hon ingen som helst integritet."
"Tycker hon verkligen att det där är snyggt?"
"Tänker hon inte på att grannar, kollegor, arbetsgivare, hennes barn kan se det här... och ska dom BEHÖVA det?"
"Men vad håller hon på med nu?"
Osv.
Och jag får väl erkänna att jag är inte alldeles bekväm. Inte fullkomligt botad.
Det är inte ofta som jag visar så här mycket hud ens på stranden. Som jag inte drar in magen eller ställer mej i en mer fördelaktig posé. Att bara stå... rakt upp å ner... med sina tio nya kilon och vägra be om ursäkt.
Väldigt ny känsla.

Det har tagit mej en väldigt massa år att ändå komma dit jag är nu.
Och till å från faller jag tillbaka. Tillbaka till skammen och självföraktet.
Men nästan halvvägs till 100 så har jag åtminstone kommit hit.
Jag har på senaste tiden börjat följa en mängd fantastiska kvinnor på instagram och på bloggar. Kvinnor jag önskar att jag haft i mitt flöde när min självkänsla som kvinna skulle formas i unga år.
Smarta, starka kvinnor som vet sitt eget värde och vägrar be om ursäkt för varesej sina tankar eller sina kroppar.
Jag kom tidigt in i puberteten, sexdebuterade många år innan jag var redo och hann innan jag var femton att avverka en mängd äldre skitstövlar till sexpartners. Många män med marginal vuxna, många som jag idag inser var pedofiler.
Min självkänsla och självbild formades utefter att vara knullbar. Utefter att män skulle finna mej attraktiv och bekräfta mej i det.
Det var under många år i det som mitt värde som kvinna låg i.
Att män skulle vilja ha mej. Bekräfta mej. Åtrå mej.
För den saken skull har jag bantat, svultit, övervägt och drömt om plastikoperationer. Gråtit över tomma bröst och svulstiga lår. Nupit i mina valkar. Suckat. Gömt undan. Dragit in. Skämts.

Idag vet jag att min kropp är fantastisk och har servat mej utan att knorra i fyrtiosju år. Jag har ätit risigt, rökt under många år, motionerat ytterst lite, bälgat i mej kaffe och en hel del alkohol.
Och den har hållit sej frisk. Burit och fött fyra barn. Ammat fyra barn.
Tagit mej framåt i livet. Jag kan gå, sitta, stå, resa mej, springa, tänka, äta, älska, simma, skratta, kramas. Min kropp har fungerat varje dag (även om den knorrar lite på morgonen och leder numera kan protestera om jag suttit still länge.)
Jag har till å med sprungit en mil med den här kroppen och de här astmalungorna.

10 kg har jag gått upp på ett år. Jag kan inte påstå att jag är odelat förtjust.
Jag skulle vilja vara fitare och jag skulle vilja både vara och se starkare ut.
Men jag tänker inte skämmas. Inte gömma mer.
Mitt värde ligger inte i att någon random man som ser min bild finner mej osmaklig för att den inte får "baguetten att rycka." Det är mej faktiskt HELT ovidkommande numera och det är en sådan härlig befrielse att känna så.
Ja jag är småtjock och det ska du skita i! Det är en sak helt mellan mej och min kropp och ingen karljävel har med det att göra! 

Puss/ Asta