måndag 10 oktober 2016

Oro i mammahjärtat.


Bild: Igår medan han fortfarande var pigg å kurant. 

Min Gottfrid är sjuk.
Min vackra, snälla, godmodiga Gottfrid och det värker i mammahjärtat.
Det började sent i går kväll  när han skrek till då han klev ner från soffan. Jag tänkte inte så mycket på det, tänkte att han sträckte sej eller nåt men strax skrek han igen. Och sen igen och igen och igen när han reste eller la sej.
Dogue de Bordeauxer är otroligt smärttåliga hundar som inte piper för minsta lilla så när Gotteman skriker, då gör det ONT!
Hela natten gick i dvala, vaknade så fort jag somnade till av att han flämtade eller skrek och så fort veterinären öppnade i morse så bokade jag tid.
Lille skrutten kunde inte ens gå in i bilen själv.

Väl där kände de igenom honom och sedan fick han sederande spruta att sova på. Vid tidigare tillfällen han sederats ner så har det räckt med halva dosen för att han ska stensomna. Rasen är av någon anledning känslig för dessa typer av läkemedel.
Alltså fick han halv dos nu med. Ingenting hände.
Han fick återstående halva och nu la han sej men vägrade somna så han fick ytterligare. Förmodligen var han så smärtpåverkad och stressad att läkemedlet inte bet på honom.
Men till slut sov han... ytligt och blev röntgad.

Veterinären tror att han har en akut inflammation emellan ländkotorna. Han (en ny och oerfaren veterinär) skulle granska plåtarna med en ortoped senare.
Gottfrid fick smärtstillande och antiinflammatoriskt och vi åkte hem.
Han är hjärtskärande att se. Piper och kommer inte till ro. Kommer hela tiden till mej, tittar sorgset på mej och går ut. Kommer tillbaka, tittar, piper å går.
Jag ringde djursjukhuset och de sa att det tar en två dar ungefär innan svullnaden lägger sej och därmed smärtan. Önskar att jag kunde tagit smärtan istället.
I tre veckor skall han hållas i stillhet, korta koppelpromenader så han får kissa och bajsa, inte gå i trappor eller annat. Han får alltså sova här nere å jag får väl ligga i soffan första nätterna.

Men mammahjärtat ömmar även av insikten att vår tid tillsammans är utmätt.
En påminnelse om att den dagen kommer inom inte allt för många år när han mår dåligt och måste få avsluta.
Att tvingas leva utan denna hund? Hur gör man?
Tanken väcker en vansinnig ångest och jag kan inte göra på annat sätt än vad jag gjorde med Märta. Lova att njuta av och ära min hund varenda dag som jag får dela hans fotspår.
Jag älskar denna trygga, starka, kärleksfulla gosse så mycket!

Skitmåndag!

Puss/ Asta

1 kommentar:

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare