onsdag 19 oktober 2016

Pojkar, grabbar, killar, snubbar å män


Ja, alltså jävlar i min låda hur skall jag kunna sluta tänka på den här boken?
("Björnstad" av Fredrik Backman som jag recenserar i två inlägg nedan.)
Utan att avslöja allt för mycket så gick mina tankar gång på gång till den där filmen som cirkulerade överallt på social medier för ett år sedan "Kära pappa", minns ni? när jag läste boken.
Båda två, var sitt uttryck för att beskriva hur mansroller formas, av hur pojkar fostras... och inte fostras... under sin väg till att bli man.
Om alla skämt som ju "bara var på skoj", om alla beteenden som ursäktas för att "pojkar är pojkar", om alla gånger som vi vuxna inte säger ifrån varesej mot barn eller våra vänner för "han menade ingenting."
En machokultur som pojkar dignar under och som gör världen till en farlig plats för alla som avviker. Inte minst för kvinnor.
Det finns mycket mer ur boken som är intressant att diskutera men vi tar det ämne för ämne. Nu handlar det om pojkarna.

Hur fostrar man pojkar? Hur bryter vi alla de normer som är skadliga för alla egentligen och hur skapar vi ett bättre samhälle än de vi har?
Det är ett samhälle som blir farligt för flickor och kvinnor, ett samhälle som är skadligt för pojkar och män och som hämmar oss alla.

Här om dagen var jag på ungdomsmottagningen på praktik och fick äran att vara med när en klass i åttan var där på besök. En barnmorska och en manlig kurator talade med dem om sex, kärlek, skydd och annat som hör ämnet till.
De var uppdelade i två gruppen, 1,5 timma vardera.
Fina ungdomar, jätte fina. Men jag slogs över hur lite som förändrats sedan jag själv var i den där åldern. Tjejerna tysta, (en del av) pojkarna väldigt pratiga och måna om att få alla att inse hur otroligt erfarna de är sexuellt.
Flickorna med benen i kors. Knappt någon av dem som vågade trä på en kondom på en dildo. Knappt någon som ens vågade se åt det hållet.
Och så pojkar. Med neddragna kepsar, höga röster, bullriga skratt, boxandes på varandras axlar och tiggandes om några extra kondomer än de tre var som alla fick för "dom behövde dem verkligen."
Inte en enkel samling att våga sticka ut i. Att våga vara annorlunda. Välja något bortanför mainstream. Älska någon av samma kön. Vara kille å klä sej i tjejkläder. Tala om mjuka ting som kärlek och rädsla.
Jag tror ändå att det är vanligare och mer accepterat att flickor bryter mot normer än att pojkar gör det. Att de vågar vara något annat än förväntat.

Desperat önskar jag ett annat klimat för mina barnbarn att växa upp i.
Fler roller att välja. Fler vägar att gå. Fler sätt att få vara på.
Förtvivlat vill jag förändra den kultur som råder bland pojkar och män.
Den som ärvs från generation till generation av män. Via föräldrar, tränare, äldre bröder och andra förebilder. Äldre pojkar och män som uppmuntrar det grabbiga... det sexistiska, det homofoba, det kaxiga... men även av äldre pojkar och män som inte säger ifrån. Som låter dem hållas och som förklarar bort med att pojkar är pojkar, han menade inte, han skojade bara, han växer nog till sej.
Bakom varje förövare, bakom varje våldtäktsman och varje kvinnomisshandlare, bakom varje man som tystar eller förlöjligar kvinnor finns en kultur. En kultur och ögon som blundat.

Puss/ Asta

5 kommentarer:

  1. Håller med dig i allt du skriver! Nu ska jag läsa din recension och hoppas jag glömmer bort eventuella spoilers tills jag läser den själv. Det lär ju ta ett tag eftersom jag måste koncentrera mig på studierna just nu.

    SvaraRadera
  2. När jag fick Ängla såg jag på det som en enorm utmaning... att fostra en flicka. Att lära henne allt hon behöver veta i det patriarkat hon fötts in i. Ge henne rätt verktyg. Nu, när jag när en son vid min barm, inser jag att det inte bara är min dotter som riskerar att lida av det manssamhälle som råder. Min fina, fina pojke kommer också att begränsas och påtvingad en livssyn han inte kommer att må väl av. Det är bara på olika sätt. Och jag känner att jag står mer handfallen med min yngsta. Som kvinna vet jag vad Ängla kommer behöva få med sig i livet. Jag kommer att förstå henne, kunna sätta mig in i hennes situation. Veta vad jag behöver reagera på. Med Mio? Det känns inte lika självklart. Där behöver jag använda min fantasi på ett helt annat sätt. Det känns nästan svårare.
    /Din Emelie.

    SvaraRadera
  3. Viktigt ämne det här. Mycket viktigt.

    Jag har ju två pojkar. Som båda två har blivit de största feministerna i deras respektive generation. Som båda - konstant och outtröttat - reagerar på orättvisor och patriarkat. De kan inte i någon fiber av sin kropp förstå varför det rent generellt påstås att "kvinnor är det svaga könet", varför det (per automatik) skall vara en fick som är söt och en pojke som är tuff. Jag har en son som i 8 årsåldern suckande svarade sin otroligt traditionelle morfar, då denne lite "höhöhöande" frågade om L hade en flickvän, "att jag har inte än blivit helt säker på om jag gillar killar eller tjejer - så var snäll och ställ inte frågan". I deras värld ÄR alla MÄNNISKOR - inte kön. Och de står upp mot kompisar med stor självklarhet - så stor att kompisar och andra helt enkelt inte ens kommer sig för att ifrågasätta dem!!! Var de fått denna starka personlighet ifrån vet jag inte - men jag är förbaskat stolt! För det är det jag önskat med deras uppfostran så länge jag har haft förmånen att ha dem i mitt liv <3

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att en 8-åring kan svara så... så häftigt!
      /Emelie

      Radera
    2. Visst är det Emelie! Min pappa satte kaffet i halsen, men Leons blick sade honom att detta absolut inte var något som man skulle fortsätta raljera över. 😊
      Jag tror att det kanske främst handlar om att vi vuxna måste leva som vi lär: våra pojkar har alltid sett oss båda respektera våra medmänniskor, vi har agerat vid orättvisor och vi har i vårt umgänge aldrig gjort skillnad på folk och folk. Vi har visat att det är en människas handlingar - hur man väljer att handla när man har möjligheten att välja - som avgör hurdan en människa är. Inte könstillhörighet, inte etnicitet, inte religion, utan MÄNNISKAN själv. Därför har vi också från början inte pratat om "flickvänner" till våra pojkar, utan "när ni hittar någon som ni tycker om" . Nu, när de båda är i tonåren har de hittat sin identitet och de dras båda till tjejer, men det är inget som på något vis var "pådyvlat" från oss.

      Oj, ursäkta allt pladder, men jag tycker att det är oerhört viktigt ämne!

      Kram till dig/Monika

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare