Frågor om sjuksköterskeyrket.

Hur var det när du var ny ssk? Om du kände dig rädd och osäker, vad var det som gjorde det? Hur länge kände du så? Har du några tips till en nybliven ssk?

och

Vart tycker du det är lämpligt att börja som ny ssk? Har du någon erfarenhet från kommunen?

Samma avsändare?

Jag minns praktikerna som hemskt mycket jobbigare än att faktiskt börja arbeta som sjuksköterska.
När jag väl började arbeta på 4 A som då var en medicinavdelning med huvudinriktning på diabetes, KOL och njursvikt så hade jag gjort flera praktikplaceringar där inklusive min sista slutplacering på sex veckor.
Inhospiteringen tog vid där praktiken slutade och blev flytande.
Jag hade en grym handledare på denna avdelning som de första åren fungerade som oskriven mentor för mej. Hon ingöt självförtroende och tillförsikt i mej och hon försvarade mej mot orättvisa angrepp från kollegor.

Under min praktik och utbildningstid minns jag att jag grät och tvivlade inne på toaletten för allt och ingenting. Jag hade verkligen ingen tilltro till att jag skulle fixa det. Självförtroendet byggdes mödosamt upp och raserades sen av ingen anledning alls.
Jag har ofta tänkt på en äldre klasskamrats ord (hon hade varit undersköterska i massor av år på den avdelningen där jag började.) Hon sa: "Men Asta, patienterna är gamla å sjuka och ska ändå snart dö" när jag nojade för att ha ihjäl nån första passet. Mest på skoj så klart. Men visst känns ansvaret tyngre å allvarsammare nu när det handlar om unga mammor och små bebisar. 

Som nyfärdig sjuksköterska pirrade det i magen när jag gick till jobbet under några veckors tid. Sen pirrade det otäckt vid särskilda tillfällen... om jag hade en extra dålig patient, på helgen när man ansvarade för dubbelt så många patienter, om jag skulle rapportera till någon jag visste var nitisk och grinig osv.
Efter ett par månader pirrade det allt mer sällan och efter ungefär ett år kände jag mej någorlunda varm i kläderna. Duktig och van sjuksköterska tog det säkert fem-sex år innan jag fick till känslan av. Mer ändå kanske.

Jag har ingen erfarenhet av kommunen.
Jag kan tänka mej att det är frestande när man är ny. Det är ett lugnare tempo, det är friare och det är bättre betalt. Jag skulle dock avråda nya syrror från det.
Även om det är betydligt lugnare att arbeta inom kommunen än på vårdavdelning så krävs det en bredare kunskap och en trygghet i bedömningarna. Annars blir det sällan bra.
Som ny tycker jag man skall kasta sej in på en medicinavdelning!
Där får man en bra bredd och kunskap om  diagnoser som många äldre människor har i kommunen. Hjärtsvikt, infektioner, kärlkramp, diabetes, sårvård, smärtproblematik. Där får man yrket i händerna genom att ta mycket prover, sätta nålar, blanda dropp, ge injektioner. Där har man kollegor och doktorer på armlängds avstånd att fråga om råd.

Mitt råd blir alltså till nyfärdiga sjuksköterskor att välja en avdelning med bredd, gärna med gott rykte. Ett annat råd är att acceptera att du är ny. Ingen i världen kan kräva erfarenhet av dej, en klinisk blick tar längre tid än tekniska färdigheter att utveckla.  Vårdyrken är ett ständigt lärande. Du är aldrig ensam! Kollegor finns till för att hjälpa dej och den dagen det hettar till med en riktigt dålig patient så får du hjälp. Vid ex ett hjärtstopp kommer den som är mest erfaren att ta befälet oavsett vems patient det är.

Njut av yrket. Det är fantastiskt!

Puss/ Asta