Lycka och olycka

Vilka 3 ögonblick i livet var dina absolut lyckligaste och vilka 3 dina olyckligaste?

Klurig fråga från Nina.

Lycka är någonting märkligt, visst är det? Åtminstone för mej.
Jag kan känna en häftig känsla av lycka vid oväntade och enkla tillfällen.
Lycka kan oxå se olika ut. Bubblande, storslagen och full av skratt. Men den kan också vara blygsam, som en lugn varm känsla som fyller mitt inre och med en känsla av hopp och tillförsikt. Den sortens lycka är minst lika fin.
Jag vet vilka tre tillfällen av lycka som är de största men jag vill börja med att tänka på stunder som fastnat.

En sen kväll/ tidig natt när jag ensam badade naken i ett ljummet hav med Märta. Bara hon å jag å det svarta vattnet under en lysande fullmåne.

När jag sprang en motig jävla runda med stekande sol och ville ge upp knappt halvvägs men fortsatte och väl i stan öppnade sej himlen i ett sådant där varmt ösregn. Det var så befriande att jag sträckte armarna mot skyn för att bli våt på så stor del av kroppen som möjligt. Stan var full av turister och alla utom jag flydde under markiser och in i portar för att komma undan regent. Min glädje måste ha smittats för jag möttes av applåder, som ett enmanslopp, och jag fick en sådan enorm energi.

En kväll för kanske 8-10 år sen när vi hade fest med jobbet vid havet. Vi grillade, vi drack alldeles för mycket, vi hade vansinnigt roligt, va varann så nära och... jag var otroligt lycklig den kvällen/ natten.

Första gången jag lyckades känna öppningsgraden på en kvinnas livmodermun. Av nån anledning större än förlösandet.

Efter en kusinträff, när vi samlades några stycken av mina kusiner med deras respektive. Bland annat min favoritkusin som jag saknat många år. Min pappa som jag kände mej så nära den stunden. Vi satt och hade efterfest i en hotellbar och livet var bara så bra.

Lena och jag. När hon var sjuk och vi visste att ingenting gick att göra.
Vi låg en hel natt, nära nära, höll varann i handen. Pratade om allt, grät och skrattade i blandad kompott och trots att det var så oerhört, så outgrundligt ledsamt så är det en så vacker stund.

Men mina allra lyckligaste stunder lika självklara som förutsägbara.
Mina barn. Mina barnbarn. När jag hämtat hem mina valpar.

Olycklig då...

Att vara olycklig är inte lika luddigt som lycka. Olycklig kan jag vara och det är förbannat tungt. När jag är lycklig så försvinner den lätt, suddas ut i konturerna så fort jag försöker greppa den eller analysera den.
Här börjar jag i andra ändan. Med det största. Det värsta. Det svåraste.

Det var att mista Märta. Sorg är svår att mäta och nog var det väldigt väldigt svårt när andra närstående dog. Lena framförallt (under hennes begravning fruktade jag för mitt förstånd) men oxå mormor å svärfar var svårt.
Men inte i närheten av Märta.
Hon VAR min ledstjärna. Utan henne är jag för alltid mer vilsen.
Det är utan konkurrens det värsta jag varit med om. Resten som varit jävligt är svårare att gradera.

Jag hade en depression som varade över ett år för 22 år sedan. En depression när jag varje dag önskade att jag skulle dö och fasade för att vakna. Det var fruktansvärt. Jag har mått dåligt både före och efter, men aldrig så. Aldrig så förtvivlat nattsvart.

Min bror. Jag har inget direkt datum, ingen direkt stund men att han är så sjuk och inte finns i mitt liv är en livssorg.
Samma sak är det med pappa.

Som barn var jag med om svåra saker. En våldtäkt. Andra övergrepp.
Att bli dumpad på ett ungdomshem med galler för fönsterna och möbler fastskruvade i golvet långt hemifrån som tolvåring.

Puss/ Asta

Vad är det bästa i ditt liv? Om vi inte räknar med barnen.