Mod att våga

Hur hittar man modet att våga följa sin dröm? Tänker som du gjort med ditt barnmorskeri. Själv har jag också en dröm att få hålla på med förlossningar, doula är väl det som känns mest genomförbart. Men tänk om ingen vill ha mig som doula? Eller tänk om nån vill och det visar sig att jag är usel på det!
Hur vågar man fast man känner så här?
/Theresa

Vet du att jag heter Therese i andra namn? När jag var barn ville jag ha det som tilltalsnamn och kallas för "Tess", det tyckte jag var så coolt. 
Fina Therese, frågar du MEJ om mod?
Jag är förmodligen den räddaste människa du kommit i kontakt med.

Men visst, jag är envis med... och ibland... ger livet en en knuff på traven, så var det ju för mej när jag äntligen tackade ja till att läsa Barnmorskeprogrammet efter att ha tackat nej fyra gånger innan.

Ja hur gör man?
Jag skulle inventera fördelar och nackdelar. Inventera mina styrkor och formulera drömmen ordentligt för dej. Varför vill du? Varför känns det viktigt?
Varför just doula? Jag menar, att bistå kvinnor under förlossning kan man ju göra som både undersköterska och barnmorska. Vad är det i doularollen som du brinner för? Bli ordentligt klar med dina motiv där.
Sen brukar jag tänka, vad är det absolut värsta som kan hända?
Ja i ditt fall att du inte tycker det är så givande som du trodde eller att du inte passar för det (det tror jag inte kommer ske) men so what? Då har du ju i alla fall försökt. Vågat sträcka dej efter drömmen och då vet du att just det där var inte din grej, det är ju egentligen inte mer dramatiskt än så.
Som doula har du ju inget som helst medicinskt ansvar. Inget kan gå på tok för att du gjort fel.

Jag har nog förstått efter att jag började läsa hur "modigt" det var.
Alltså att andra tycker att det är särskilt märkvärdigt att omskola sej i min ålder. Jag har hört det från massor av håll och nog aldrig setts som så modig av så många.
Hade jag vetat det innan hade jag kanske blivit avskräckt, men på mitt gamla jobb slutade ju människor hela tiden (yngre då förvisso) för att vidareutbilda sej och jag kände mej väl som en av dem.
Egentligen förstår jag faktiskt inte fortfarande varför det är så jäkla mycket modigare att byta yrke när man är fyrtiosju jämfört med trettiofem? Det är ju inte så att jag är senildement ännu.

Men jag tycker ofta saker är läskiga... och då gör jag det ändå.
Jag hoppar.
Ibland slår jag mej. Oftast går det bra.
Livrädd men oxå vansinnigt uttråkad när jag inte utmanas och jag har svårt att förstå människor som år in å år ut går till omotiverande jobb som de bara gnäller över och hatar. Människor som slösar bort sina liv med att längta efter helg och semester.
Fake it until you make it är mitt absolut bästa råd för att komma över rädslor.
Det har hjälpt mej såååå många gånger.
Att ge efter för rädsla skapar bara mer rädsla.

Så våga Therese. Sträck dej efter din dröm.
Men snälla bli inte en sån där doula som ser barnmorskan som sin fiende som hon måste försvara patienten ifrån. De finns. Tyvärr.

Puss/ Asta