Svar på de första tre frågorna, de om relationer.

Efter att ha levt med samma man (min pappa!) typ hela livet, i ett äktenskap som går upp och ner... kan du sakna och kanske längta efter känslan av att vara nykär? Hur tror du att det hade varit att börja om och gå in i en ny relation som vuxen?
Puss Emelie.

Förr gjorde jag absolut det. Ofta.
Längtade efter den berusande känslan och kanske även efter att få göra ett vuxet val, välja en partner som jag faktiskt passade med av mej själv och inte som jag jämkats ihop med, slipat av kanterna mot så som jag gjort med min man som jag varit tillsammans med sen jag var femton vårar.
Känslan av att vara nyförälskad är ju galen och något av det absolut härligaste och förfärligaste man kan uppleva. 
Tänker hen på mej? Varför sa hen så? Varför sa hen inte så? Varför ringer hen inte? När får jag se hen igen? Kan jag ringa? Ta på mej. Snälla ta på mej. Ta på mej för i helvete för annars dör jag.
Alltså, har man någon gång varit med om den känslan så minns man den för alltid. Den är psykotisk. Egoistisk och man skiter egentligen i allting utom den känslan.
Men nu? Nää. Jag känner mej för gammal. För blasé. För less å luttrad på män och för bekväm för att ge mej ut på den berg o dalbanan igen. Har ingen längtan alls kvar i mej. Och det finns absolut nåt vackert och härligt i en mogen relation med där man känner varann innan å utan.

Skulle min man å jag någonsin skiljas så skulle jag leva ensam. Det kan locka mej ibland däremot.
Jag har gjort "mamma-pappa-barn grejen" och jag tror inte längre på att Mr Right finns. Engagera mej i en ny relation, blir kär, bli besviken, gå isär igen... alltså, orka! (som ungarna sa på nollnolltalet.)
Nej, efter en eventuell skilsmässa så skulle jag leva ensam. Lägga min energi på det som får mej må bra. Barnbarn, hundar, jobb.
Jag kanske skulle dejta för skoj skull. Utforska om det finns nån bisexualitet i mej. Eller träffa helt andra män än de som i hela mitt liv attraherat mej. Eller nä, nej det skulle jag inte. Jag skullle i såna fall dejta en kvinna.
Men som sagt, nä... känner ingen längtan alls.

Vad anser du om att man håller ihop ett dåligt äktenskap/förhållande för barnens skull? Bra eller dåligt?

Åh. Jag tycker det är en skitsvår fråga.
Leva i ett dött och olyckligt äktenskap bara för barnen... nej.
Kyla och ständiga gräl kan inte vara bra för barn att växa upp i. Olyckliga föräldrar ger dåliga föräldrar.
Men att leva i ett förhållande där man kanske inte är jättekär och där alla ens drömmar förverkligas för att inte utsätta ungarna för skilsmässa, varannan vecka boende och kanske sämre levnadsvillkor... ja, kanske.
Det måste vara upp till var och en att bedöma.

Jag kan bli lite trött på egoismen hos vuxna människor.
Jag, jag, jag.
Att vara vuxen och ha barn är att ta ansvar. Ta ansvar även för de val man har gjort. Och livet är inte roligt och stimulerande jämt. Vissa perioder är det skittråkigt att gå till jobbet och andra stunder är det inte så kul att leva med den partner man valt.
Herre gud, jag hör hur jag låter. Som hon överklasskkärringen i "Mona-Lisas leende" som kör hem sin förtvivlade dotter som kommer till barndomshemmet efter att hon fått veta att hennes man bedrar henne. "Ditt hem är med din make nu."
Riktigt så menar jag förstås inte.
Men alla förhållanden går upp å ner. Så har det varit i mitt äktenskap. Vissa perioder har det funnits  helt andra drivkrafter än pur kärlek som hållit oss samman.
Ekonomi. Huslån. Bostadsbrist. Rädsla. Bekvämlighet och annat oromantiskt. Och tids nog har det vänt och blivit bättre igen.

Skilsmässor sätter nästan alltid ärr i barns själar och om inte deras föräldrar varit direkt osunda med varann så vill nästan alla barn att deras föräldrar ska vara tillsammans. Och handen på hjärtat, få av oss vuxna skulle vilja  byta hem varannan vecka och kanske acceptera att leva under olika regler och förhållningssätt.

Hur trivs din make med att din dotter och barnbarn bor hemma fortfarande? Hur länge ska ni ha det så? Känns som om du inte klippt navelsträngen med henne ännu.

Jag har svårt att tolka din kommentar som annat än korkad och i ett försök att trycka till mej. En trollkommentar helt enkelt. Men eftersom jag är en vän och generös människa så ska jag svara ändå.

Läser du min blogg sällan? Jag har nämligen skrivit så många inlägg att jag nästan känner mej tjatig kring vilken glädje vi tycker det är med generationsboende och vilka fördelar det ger oss alla egentligen.
Därför har vi inga planer att sluta upp med det... bara för att normen i Sverige inte ser ut så. Generationsboenden är väldigt vanliga i många andra länder, anser du att alla dessa människor inte klippt navelsträngen?
För upplysning är min dotter en väldigt självständig, kompetent, ung kvinna var hon än bor.
Och min man? Vad har han med det att göra? Gillar han inte läget och vi andra gör det så får han väl flytta. Men?! Uppenbart bor han kvar.
Om du vill skulle jag kunna köra ett inlägg där jag redogör för vad min man tycker om att jag har hund, tycker om att blogga, har gått upp i vikt, känner mej vilsen inom socialdemokratin och annat med. Vore det av intresse?

Puss/ Asta