Det debatteras överallt och jag tänkte ge min syn på saken.
Detta med synlig träning. Med bilder och träningsprestationer på sociala medier.
Att tigga beröm/ bekräftelse. Att skryta. Att utmåla sej själv som bättre och de som inte tränar som lata å sämre. Ge dåligt samvete. Att vara tråkig/ ointressant.
Jag vet inte, men jag tänker att det mesta på sociala medier handlar om att söka bekräftelse. Vare sej man visar upp en söt hund, en snygg partner, ett sminkat face, en god måltid, en vanlig kropp i kroppsaktivism. Vare sej man målat en tavla, sprungit en mil, lekt med barnen i snön.
Jag har ju precis börjat träna igen (skrev jag å började skratta för mej själv då det hänt EN gång och knappast är så mycket till en början.)
Jag har sprungit förr och lagt upp en del statusuppdateringar och bilder kring det.
För att?
Tja. Jag är stolt över min prestation, som är en prestation bara för mej. Inte gentemot den som hatar att springa och aldrig skulle göra det om inte livet hängde på det eller gentemot den som springer marathons jämt och ständigt å tycker det är en baggis. En prestation för mej.
För att få pepp och hejarrop.
Jag tycker löpning (som faktiskt är mest lufsning för mej) är rätt tråkigt. Det tyckte jag även för några år sedan när jag sprang regelbundet. Det är olidligt att ta sej ut. Men känslan av resultat... min astma blev bättre, min sömn och mitt psykiska likaså. Det är numera bevisat att pulshöjande regelbunden träning är lika effektivt mot nedstämdhet och ångest som antidepressiva läkemedel. Det påverkar serotoninet i hjärnan på liknande vis. Löpning ger en överlägsen endorfinkick inget annat gett mej. Att mitt arsle blev tajtare var en (inte helt oviktig) bonus.
En patient jag mötte som en gång varit en storrökande soffpotatis med fem olika slags antidepressiva/ lugnande läkemedel som var långtidssjukskriven hade blivit en riktig motionsnörd. Hon cyklade. Långt. Snabbt. Jämt. Hon hade slutat röka. Slutat med mediciner. Arbetade och hade gått ner 30 kg övervikt
Jag berättade om min "löparkarriär", om resultaten men oxå om olusten och oviljan och hon sa då nåt jag tänkt på sedan dess. För att kroppen skall utveckla ett behov av något så behöver man göra det ofta. Två gånger i veckan är för sällan. Fyra-fem gånger i veckan krävs för detta.
Jag tänkte att jag ska utforska den teorin.
Jag tycker inte det är fult att känna sej stolt över det och att ta plats för det. Den som är ointresserad kan scrolla förbi.
Puss/ Asta
Efter att jag fick min andra dotter blev jag en riktig springnörd. Jag jobbade mig upp från 2.5 km till 1.0 mil på kort tid. Sprang nästan varje kväll i veckan. Behövde göra det för endorfinkicken jag fick. Jag kunde inte ens gå på krogen utan att ha gjort bort springrundan innan. Jag var ganska så sjuk då eftersom springandet tog så stor del av mitt liv på ett icke sunt sätt.
SvaraRaderaSen fick jag mitt tredje barn och helt plötsligt var det inte så lätt att springa kvällstid längre. Dels hade vi flyttat från min springrunda, dels hade jag en baby som vägrade sova.
Så jag gav upp, det är snart 17.5 år sedan nu.
Idag har jag andra problem än osovandes babiesar. Jag har VÄRK. Väldigt kraftig sådan i hela kroppen och när det blir vinter och kallt så blir värken värre än någonsin.
Min kropp fungerar inte i kyla och jag bor ju där det är väldigt mycket vinter och kallt.
Nuförtiden när jag ska ex gå ut på en promenad så gör det så in i nordens ont att gå typ första timmen, det gör ont via högra skinkan, upp i ländryggen och så ner genom hela benet ut i tårna. Inte så skönt att ens promenera att lufsa eller springa är helt omöjligt.
Mycket irriterande tycker jag.
Vad som är fel i min kropp vet jag inte säkert men den fungerar verkligen inte som den gjorde när jag var yngre.
Jag saknar mina språngmarscher, det som var då, men vad gör man då kroppen strejkar och säger ifrån?
Tycker att det låter fantastiskt att du lufsar runt, skulle önska att jag oxå kunde göra det.
Saknar endorfinkickarna löpningen gav.
Varmt lycka till med framtida språngmarscher!
Nä vad kan det vara? Ischias? Nån annan nerv i kläm? Diskbråck?
SvaraRaderaLåter jobbigt i alla fall. Antar att du sökt för det? Kram
Tycker det är helt okej att lägga ut grejer som visar att man gjort ngt eller inte gjort något,för att få lite pepp. Bra jobbat där med din löprunda! Måste också ta tag i träningen nu. Behöver styrka. Känner att kroppen förtvinar. Men! Det är ju så svårt att få motivationen och tummen ur.
SvaraRaderaKram Annika
Vi kan peppa varann?
RaderaJag tänker att det finns så många sidor av detta. Dels den du ger. Att pepp och hejarrop är viktigt för självförtroendet och prestationsförmågan.
SvaraRaderaMen man kan också se det som att man bidrar till kroppsfixering. Alla dessa träningstider, löprundan, tider och spända muskler. Det blir svårt att värja sig. Precis som med reklam eller "så går du ner tio kg på tre dagar"-budskapen som duggar tätt. Man blir en del av en kroppsfixering som, som alltid, främst drabbar kvinnor.
Sen ytterligare ett perspektiv. Jakten på bekräftelse. Se mig! Hylla mig! Du ÄR din prestation! Okej... jag är lyckad nu, när jag presterar. Vad är jag imorgon? När jag inte längre orkar. Har jag verkligen sprungit... om jag inte lägger ut det på Facebook? Vad gör jakten på likes med våran självkänsla?
Jag dömmer ingen. Jag bara reflekterar. Det finns många aspekter på det här ämnet! Allt går att problematisera ��
/Din Emelie.
Men nej... FULT är det inte! Det handlar inte om att man inte får vara stolt! Klart man ska vara det! Det är ju skitjobbigt att springa �� /Emelie
RaderaIntressanta och viktiga tankar. Hoppas att andra har lust att hänga på och tycka där med. Själv skrev jag ett inlägg på frågan. Kram
SvaraRadera