tisdag 3 januari 2017

Vem är jag om jag inte presterar?

Fick en kommentar från min äldsta dotter som är värd ett eget inlägg.
Läs gärna föregående inlägg med kommentarer först.
Emelie skrev en lång kommentar men det jag fastnade särskilt för var...
Du ÄR din prestation! Okej... jag är lyckad nu, när jag presterar. Vad är jag imorgon? När jag inte längre orkar.

Mmm.
Så ÄR det ju onekligen. För min del framför allt för mej själv. Jag funderar inte så mycket på om andra människor tänker så, åtminstone inte när det gäller löpning, men inför mej själv.
Jag känner mej fantastisk, stark, på gång, oövervinnerlig när jag lyckats starta upp med löpningen. I min släkt har vi inte precis traditioner av att motionera eller leva sunt. Så jag känner mej banbrytande å fantastisk.
Minns känslan av när jag för första gången sprang en kilometer, första 5 km och första milen. Milen! Jag... astmatiker, gammal rökare, som alltid haft kondition som en hjärtsjuk sjuttiofemåring.
Och sen...
När motivationen rinner ut i sanden. Livet blir för intensivt. Latmasken vinner allt fler segrar ja då är man inte lika fantastisk längre.  Om man inte med fantastisk syftar på fantastiskt oduglig och sopig.

Jag har skrivit om det många gånger.
Mitt självförtroende är hyfsat inom en mängd områden men min självkänsla rätt så skräpig. Och det är ju det här det handlar om, självkänsla, att duga även när man inte presterar. Att ha sitt okränkbara värde utan att ha gjort ett skit.
Men jag tror att det är så för nästan alla människor, jag tror att det är högst mänskligt att känna så, åtminstone i vår del av värden som är så prestationsinriktad.
"Och vad jobbar du med?" är nästan alltid en av de första frågorna man ställer till en ny människa. Inte "Vilken blomma tycker du är vackrast?" eller "Vilket språk skulle du vilja kunna om du fick det gratis på postorder?"
Jag tror att det är lika för män och kvinnor. Kvinnor har i samhällets ögon dessutom sitt utseende att "stå till svars för" men prestationer och framförallt icke prestationer värderas lika.

Går det att komma bort från något mänskligt?
Vissa föräldrar hävdar ju att man skall låta bli att berömma barnet för saker de gjort. Inte säga "Oj vad högt du kan bygga" eller "Vilken vacker teckning du ritat" för att man då skapar barnet en känsla av att prestera för att bli sedd.
Jag förstår tanken och tycker den är fin även om jag inte alls har det naturligt i men att byta "fin teckning" mot "ok, du har ritat en säl som simmar."
Människan har strävat efter att prestera och konkurrerat och därmed utvecklats i alla tider.

I min dotters kommentar ingick även att genom att lägga upp träningsbilder och träningstider bidrar man till hälso och utseendehetsen som många mår dåligt av.
Jag förstår och håller delvis med.
Samtidigt vet jag att det finns läsare som blir motiverade. Motiverade just därför att jag inte är fit och sportig utan som dom... lat och småtjock. Jag funderar likadant, att likasinnade inspirerar!
Men kanske skulle jag kunna triggervarna i rubriken att det handlar om löpning, vad tror ni om det? Så kan ni som är ointresserade eller mår dåligt av sånt bara hoppa över just det inlägget? Hiss el diss på det? 

Puss/ Asta


10 kommentarer:

  1. Jag blir så oändligt trött på det här med att man inte får bidra till utseendehetsen att mina öron fan trillar av! Nu för tiden får man inte göra nånting för att det kränker eller hetsar någon!
    Att motionera är SKITVIKTIGT! Om folk får dåligt samvete av att se andra göra det; BRA! Om du genom att reta upp någon eller genom att inspirera någon är med och bidrar till att den personen rör på sig - good on you! Motion bidrar till så mycket bättre hälsa, fysiskt och psykiskt, att man aldrig kan lägga upp för mycket bilder eller statusar om träning.
    Om någon tycker att det sänker dom själva att andra motionerar får helt enkelt göra något åt sin självkänsla.
    Jag kan inte själv längre motionera på samma sätt jag skulle vilja, men jag tycker det är toppen att andra kan!
    Fortsätt springa du, med gott samvete och med hopp om att inspirera andra!
    Heja, heja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Heja dej. Tack för dina ord å inga visor

      Radera
  2. Sen skiter jag fullständigt i hur din kropp ser ut, det är oviktigt. Men kan du ge dig själv en bättre och framför allt längre tillvaro med dina kära så är det väl bara att köra på!

    SvaraRadera
  3. Precis så Nina Tobin!��
    Ni förbereder jag mig mentalt ett litet tag inför att börja träna mig till en stark kropp.
    Ingen som vill tvinga med mig till gymet på jobbet?
    Annika

    SvaraRadera
  4. Får jag förtydliga lite hur jag menar? Jag tycket också att det är jätte viktigt med motion och att röra på sig. Däremot kan jag se på hela "tränings-status-uppdaterings-grejen" ur ett feministiskt perspektiv, där det blir ett problem så tillvida att normen om en NORMAL kropp, ett NORMALT beteende sprids. Länge har den vältränade kroppen varit status. Att gå ut och springa har högre status än att ligga på soffan och vila. Muskler större än degiga magar osv. Kopplingen TRÄNA - BLI SMAL - BLI ACCEPTERAD sitter djupt rotat i oss. Vi har blivit matade med den i årtionden. "Spring dig smal", "simma dig slank", "gymmma dig till de perfekta armarna". Vi ser dessa budskap överallt! Med fullt fokus på utseendet. Att inte motionera, sträva efter en starkare (=bättre) kropp anses inte särskilt eftersträvansvärt. Detta gäller både män och kvinnor. Skillnaden är väl att kvinnor alltid haft högre krav på sig att vara vackra. Alltid fått betala ett större pris för att inte se ut som normen föreskriver. Vi är alla del av normskapande strukturer. Alla är vi del av att upprätthålla bilden av "det acceptabla". Och därför även det motsatta. Vad som inte är acceptabelt, normalt, eftersträvansvärt. Genom att sprida bilden av "den tränade, perfekta kroppen" bidrar vi till den kulturen. Det är min feministiska analys. Sen säger jag inte att det inte finns andra perspektiv också.
    /Emelie

    SvaraRadera
  5. Jag förstår vad du menar Emelie, men jag är så trött på att man inte kan få visa det man tycker om med sin kropp hur man än ser ut. Just nu får man bara visa det som är 'normalt', eller vanligt ska jag väl säga. Det är helt ok att Stina Wollter visar sin kropp och är stolt men det är 'fult' och 'hetsande' att visa upp en tight rumpa eller ett sexpack som nån kanske är jättestolt över. För SIN skull. Många har ju faktiskt träning som intresse, både kvinnor och män. Och gör det inte för att please andra... En av mina bästa vänner är fitnessinstruktör, och hon är extremt vältränad men inte smal, har mycket hull runt magen men stenhårda muskler 'innanför'. Likaså vet jag många som är smala men extremt otränade.
    Jag smyckar min kropp med tatueringar, och skulle inte vilja behöva gömma dom för att de 'hetsar' andra.
    Feminism för mig är att vi låter kvinnor se ut precis som de vill, vare sig de är tjocka eller smala, har stora eller små bröst eller vad de väljer att ha på sig.
    Vad vi kvinnor faktiskt behöver jobba med är tron att andra tycker så mycket om oss.
    Jag själv är extremt långt från 'idealet', jag har inga bröst, bär på 10 överviktskilon, har nästan inget hår. Jag tror inte nån ens märker att jag inte har bröst, för JAG lägger ingen fokus på det. Det är när man själv desperat försöker gömma valken eller vad det nu är som man faktiskt mer drar uppmärksamhet till den.
    Jag vet inte, men det känns som att vi bara flyttat shaming från en grupp till en annan, förr var det 'fult' att ha en vanlig kropp i sociala medier, nu är det istället 'fult' att ha en tränad kropp.
    Vad sägs om att man får vara precis som man vill utan att nån ska tycka att man hetsar nån åt ena eller andra hållet?!?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag förstår vad du menar Nina och håller delvis med. Men inte är det sant att inte det perfekta fortfarande är det som syns mest och hyllas. Om vi talar o Stina så har ju hon fått hur mkt skit som helst och blivit avstängd för att hon råkar visa en bar mage el en halv skinka medan det finns mängder med konton med bara (perfekta) bröst, vältränade sexiga brudar.
      Jag håller med om att alla kroppar och alla människor måste få synas men än är vi ju inte där, än är ju de utanför normen en bråkdel.
      Kram A

      Radera
    2. Jag håller med om att i tv/magasin/reklam är det fortfarande snedvridna bilder av hur man 'ska' se ut. Men det är väl då vi som gärna kallar oss feminister måste stötta ALLA och inte bara en viss grupp? Jag kan inte rättfärdiga att mina vänner som älskar att träna inte ska få skryta om sin prestation för att det sänker andra? I min värld vill jag att alla ska få vara som de är, det är bara så vi kan börja kampen. Om vi istället ska 'förbjuda' en grupp för att få fram en annan så är vi inte ett dugg bättre.
      Det är ju inte i våra medsystrars sociala medier problemet ligger, och det är enligt mig fel ände att börja i...

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare