Jag såg en Boing.

Ni är väl för söta!
Tack för alla era kommentarer. Jag älskar ju er. Och bloggen. Om ni kommenterar nån gång ibland så lovar jag att svara på de kommentarer jag ändå får. Okidoki?

Jag var precis ute på en kvällsrunda med Gottfrid. Luften är så där krispbiten här nu och det är alldeles stjärnklart.
Jag älskar att böja huvudet bakåt så långt det går och titta uppåt på en stjärnklar himmel. När man håller huvudet så där försvinner det mesta ur periferin och himlen lixom omsluter en. För mej blir det en hypnotisk känsla. En lugnande känsla. Ungefär som att titta ut mot ett stormigt hav.
Någonting med det där överväldigande stora gör mej så liten. Och om jag är så liten så måste mina problem och mina känslor vara ännu pluttigare. Det skänker perspektiv och det finns något tryggt i det.
I alla fall, när jag stod där och stirrade upp på stjärnhimmelen tyckte jag mej se en stjärna falla. Kvickt som attan knäppte jag mina händer och bad för det jag önskar mej mest i mitt liv... bara för att halvminuten senare komma på att det förmodligen var ett flygplan och då kändes det rätt fånigt att ha investerat andligt hopp i en Boing 765.
Strax därpå föll nog ändå en stjärna precis framför oss men då gick det så fort så det bara passerade utan att jag inträtt i nåt hokuspokusmood.

Känslor är märkliga ting.
En känsla som jag kan känna lite då å då, inte alls så ofta som förr men fortfarande då å då är ensamhet.
Som igår. När vi var ensamma på nyår.
Jag hade nog faktiskt inte velat gå någonstans, inte egentligen, men just att ingen frågat fick mej att känna mej... ensam.
Även igår kväll var jag ute och gick med hunden och på vägen passerade jag två av våra vänners hus. Det lyste så hemtrevligt där inne och jag kände ett styng av att inte vara tillfrågad. Av att ingen velat fira med mej.
Stämningen mellan maken å mej är inte tipp topp sen en tid tillbaka, jag fick inte räkorna jag suktat efter och inte heller nåt bubbel så jag kände mej en aning besviken. Medveten om att många andra har det mycket värre men ändå.
Människor i min bekantskapskrets la upp bilder på sociala medier med sina vackra dukningar, fina festklänningar, glada gäster och annat trevligt och själv byggde jag lego, badade unge, läste sagor i tält.
Det är det bästa jag vet att hänga med den lilla mannen så det gick verkligen ingen nöd på mej men ändå... lite synd tyckte jag om mej ett tag igår.

Men i morse vaknade jag helt fri från baksmälla och jag har lovat mej själv att tycka lite mindre synd om mej själv i år och istället satsa på att välja glädje.
Kan man det? Inte en aning faktiskt, men jag ska försöka.

Glädjepoäng detta året so far:
Era fina kommentarer.
Löprundan som gick fint.
Gottemans och min promenad.
Tre sega och bortglömda skumtomtar i skåpet.

Puss/ Asta

Hade NI en bra kväll igår? Ni FÅR lov att säga att ni var på en magisk fest.