Tuffa tider

När jag ställs inför något som känns svårt rent praktiskt brukar jag tänka på när jag började övningsköra.
Jag var fullkomligt LIVRÄDD för att framföra denna enorma mördarmaskin, detta vapen som jag hade noll och ingen kontroll över och jag skulle dessutom... dessutom... växla samtidigt.
Min man sa att "snart kommer du göra detta utan att tänka, snart är det så naturligt och så vant att du kan fundera på annat under tiden."
Jag hade väääldigt svårt att tro honom. Eller ja, jag var faktiskt helt bergsäker på att det aldrig skulle bli så för mej.
Men så blev det förstås.

Jag försöker hålla denna känsla in i mitt nya yrke.
Jag är inne på min tredje veckas hospitering. Egentligen har jag bara ett pass kvar men min mentor har fixat så jag får fler. Jag är nämligen inte "där" ännu och det känns som en sådan vansinnig förnedring och ett så totalt nederlag.
Kognitivt förstår jag och håller med. Känslomässigt känner jag mej som den mindre vassa kniven i lådan. Den kollegor talar om bakom ryggen, den chefen oroligt funderar över om hon var en felsatsning, den som kanske sträckte sej efter mer än vad hon klarade av och har kapacitet för.

Jag måste säga att jag har haft en tuff start in i yrket.
Sex förlossningar och egentligen ingen glidarförlossning där en omföderska kommer in, har invändningsfritt CTG och föder lätt och bekymmersfritt. Sådana förlossningar som jag hade så många av under min praktik.
Nej det har varit patologiska kurvor och dåliga fosterljud till höger och vänster.
Jag har klippt fler gånger på dessa förlossningarna än på de 60 stycken jag hann med under praktiken.
Hemma. Hemma vet jag hur jag ska göra. I mitt huvud kan jag gå igenom agerandet. Lägesändra, stäng av ev dropp, ha god CTG kontakt, förbered för åtgärder, kontakta läkare osv.
Där i situationen är det som om det låser sej för mej och jag blir seg å trögtänkt. Jag vill bara backa och lämna över.

En barnmorska berättade att hon höll på att sluta fyra gånger första månaden som barnmorska. Så känner jag. En stor jävla osäkerhet och otillräcklighet har lagt en blöt filt över lusten, glädjen, euforin att inneha världens vackraste yrke.
Min bristande kunskap, min gigantiska oerfarenhet är så tung och så skräckfylld att bära att jag bågnar under den. Det känns som om jag hittills kommit undan med bara förskräckelsen. I natt var ett jobbigt pass...
En del av mej vill tillbaka, helst nu, och revanschera mej, men en större bit av mej vill bara sjappa och aldrig komma tillbaka.

Men jag lärde mej växla. Jag gjorde faktiskt det. Det är en jävla baggis att lägga in 4:an nu för tiden.

Puss/ Asta