Ibland märks det tydligt att jag hör till en annan generation än de yngre, de som blir föräldrar idag.
På många sätt har jag ändrat mej vad det gäller synen på barn och barnuppfostran men det finns saker jag fortfarande inte förstår.
En sån sak är det här med att det numera inte är kvinnan som är gravid.
Nej, det är paret!
"Vi är gravida."
I min värld så väntar paret barn ihop men det är knappast båda två som är gravida. Och det fortsätter. Pappor hos barnmorskan eller på BB säger ofta "Vi har tänkt att amma." Jahaaa, verkligen?! Hur då?!
Jag förstår att det har med jämställdhetstänk att göra och det är väl fint så, men jag hade blivit rasande om han påstod att "vi" var gravida när jag släpade runt på stor mage, svullna ben, foglossning och andra gravidrelaterade glädjeämnen.
Han hade fått sej en smäll om han sagt som många pappor gör när de ringer förlossningen "Hej, vi ska föda barn..." Vi?! Det är väl JAG som ska genomgå alla helvetes kval och balansera på en smärtgräns jävligt nära att ta kål på mej medan DU ska sitta bredvid och äta ostmackor till kaffet och säga "Andas älskling!"
Samma med amningen? Inte fasen gjorde "vi" det, det var jag som hade en bebis vid bröstet 24/7 i 6-7 månader. Han gick till jobbet.
Numera, åtminstone på den klinik jag ska jobba, får partnern sova över på BB och stanna tills familjen skall åka hem. Jag är inte dum, jag ser klara fördelar med det, i synnerhet för förstagångsföräldrar. De får bounda samman och öva på att vara en liten familj i lugn och ro med uppbackning, mat och stöd.
Säkert jättebra men tveksamt om det är ända vägen till ett jämställt föräldraskap.
Något går förlorat mot på "min tid" när alla pappor åkte hem och man sov tillsammans med andra mammor. När jag fick första barnet sov jag på en fyrsal, med de andra en tvåsal.
Det blev en kvinnovärld på ett annat sätt och man talade väldigt öppet om intima saker som inte riktigt kändes okej med andra. Man delade upplevelsen av graviditet, förlossning, smärtor, bristningar, ömmande blödande underliv, stinna värkande bröst, tredagars blues, oro för barnet och sin egen mammaroll.
Numera hör det till ovanligheten att mammor talar med någon anna än personalen och sin partner.
Det är synd för kvinnovärldar krymper allt mer i vårt samhälle.
Jag är övertygad om att även om inte "vi" är gravida, föder, brister, får sy, ammar utan att faktiskt kvinnan får göra det med partnerns support så kan vi skapa mer jämställda föräldrarelationer. Varför inte börja med att dela på föräldraledigheten eller ta ut vartannat vabtillfälle. Det gör nog mer susen än att låtsas att båda har en livmoder med ett barn i.
Eller?
Puss/ Asta
WORD som alltid!
SvaraRaderaTack :)
RaderaAlltså, hade min man sagt att "vi är gravida" hade jag blivit så arg! NEJ det är JAG som är gravid, föder och ammar VÅRT barn. Vi ska bli föräldrar men det är bara jag som är gravid. Jag känner att är det vid något tillfälle i livet som fokus bara ligger på mig som kvinna (i detta patriarkat) är det när man är gravid och föder barn, ska det inte få vara så? Däremot tycker jag det är så bra att man får gå på föräldragrupp där papporna/parterna inkluderas och där fokus på postgraviditet är att underlätta för mamman. Tex partnern ska laga mat, städa, låta mamman fokusera på att få amning att fungera och att få läka efter förlossningen.
SvaraRaderaNär det kommer till dela föräldraledighet håller jag inte med dig, jag tycker att det bör vara upp till var och en som familj att planera för barnledighet. Jag vill väldigt gärna vara hemma, och vara hemma länge hade min man varit hemma hade våra barn troligtvis börjat på förskola tidigare än vi velat. Jag tycker istället att man borde göra något åt inkomstbortfall under föräldraledighet, att det ska justeras i pensionen. Man gör en investering i familjen att vara hemma med sina barn och det borde inte i slutändan "starffas" som lägre pension.
/Klara
Det där är inte enkelt. Jag skulle nog känt som dej om jag fått barn nu, förstår känslan. Samtidigt så tror jag att ju mer man delar desto mer vinner man som par på det och barnet får två fullvärdiga föräldrar. Kram
RaderaJag födde barn för ca 2 månader sen, och jag tror att jag var den enda som åt i matsalen istället för på rummet. Har två barn till, min man var hemma med dem och kunde inte hämta mat till mig på rummet. Men det var så konstigt, jag såg knappt en enda mamma på hela tiden jag var där, däremot pratade jag med flera pappor som hämtade mat. Det var synd, för jag hade gärna haft det lite mer som du skriver och fått prata med andra mammor.
SvaraRadera/Theresa
Grattis till din bebis! Så mysigt, hoppas att allt går bra.
RaderaOch ja, precis. Det är på gott ont. Kram
Jag är helt med att dela på vab och föräldraledighet, jag är benhård på det. Mark har svårare att vara borta från jobbet än jag (det drabbar hans arbetsgivare mer än min) men det skiter jag i. Jag tar oftast första dagen, och är det bara en dag som behövs så är det ju såklart lite orättvist men det brukar jämna ut sig på studiedagar eftersom förskolan har samma studiedagar som mitt jobb och jag då är på fortbildning eller har viktig planering...
SvaraRaderaDet där med graviditeten är svårt, för mig var det så oerhört viktigt att Mark fick känna sig 100% inkluderad eftersom han inte fick vara delaktig alls första gången han blev pappa. Men jag tror aldrig han sa att vi var gravida men även om han gjort det tror jag inte det hade gjort mig nåt...