Löpinlägg. Sänk farten.

Idag var det dags att springa igen. Har inte sprungit sedan i onsdags.
Det tog emot, såg kallt ut när jag tittade genom fönstret. Och jag behövde ju faktiskt plugga, städa, färga håret (är outstanding på ursäkter.)
Men jag klädde på mej, satte på ett avsnitt av Ring P1 i lurarna och gav mej ut.
Isgata.

Förr när jag sprang regelbundet så sprang jag 5 km på ca 33-35 minuter.
Jag har aldrig varit snabb. De gånger jag sprungit nu har jag sprungit 3 km på 20 minuter, dvs långsammare.
Idag var det glashalt ute och jag mer el mindre stapplade fram. Var osäker på om det ens skulle gå men gav det ett försök. Sprang på 8,16-8,19 km/h... det vill säga marginellt snabbare än vad jag går. Men jäklar vilken skillnad det gjorde!
Jag orkade med i flåset och i benen. Jag sprang 5 kilometer idag och hade kunnat springa längre men vill skynda långsamt och inte dra på mej skador.
Varken snabbt eller snyggt alltså men WOW känslan av att orka en halvmil lätt.

I löpgrupper jag varit med i under åren påtalas ofta just detta av dem som är bra på att springa och har mycket erfarenhet... de flesta nybörjare går ut för hårt, springer för snabbt. Blir du andfådd... sänk farten. Springer du redan långsamt och blir andfådd ändå... sänk farten ännu mer.
Dagens halka innebar en rejäl aha upplevelse för mej.

Och denna endorfinkick man får efter ett löppass som gått bra.
Outstanding. Religiös upplevelse.
Jag vill frälsa varenda människa just för att jag ÄR den där kvinnan som aldrig motionerat, alltid haft en skitkondition, aldrig funnit något som helst roande eller trevligt med någon som helst fysisk aktivitet.
Men känslan när man lufsar på och det släpper är... bättre än sex. Bättre än ett bra shoppingfynd. Bättre än allt.
Jag lovar!

Puss/ Asta