söndag 22 januari 2017

Lillebror å bästa vännerna

 Anneli Lodéns foto.

Hur lärde du känna "lillebror" och hur kom ni varandra så nära - som jag förstår det som genom vad du skriver på bloggen. Är han din bästa vän, eller vem är det? (Förutom dina hundar)
/ Helena


Det här med bästa vänner. Jag har egentligen bara "bästa vänner", ytliga bekantskaper är ingenting för mej. Jag har inte, å har aldrig haft, nåt behov av att ha en stor bekantskapskrets.
De få vänner jag har har alla en alldeles speciell och oersättlig plats i mitt hjärta och ingen går att ersätta med den andra. De har sina egna roller och de är bäst just på sitt vis, fyller olika funktioner.
De flesta vänner har jag haft under många många år och vi känner och accepterar varann som vi är.
Cissi, Marie, Carina och China. Men även Staffan, Malin och Maggan.
Mina barn, Gottfrid och min man.
Vänner som jag värdesätter väldigt väldigt högt å på olika vis <3

Vad det gäller Lillebror så är det på ett annat vis, inte bättre än med mina andra vänner, men annorlunda. För mej är han familj, om jag är det på riktigt för honom vet jag faktiskt inte?
Jag vet att han tycker om mej och att jag står honom nära. Han är en rolig å kärleksfull man med hög väldigt integritet, svår att lära känna, och det har tagit mej många år att närma mej mer känsliga områden och att bli insläppt där. Men om han ser mej som familj, jag vet inte det.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag litar på hans lojalitet på ett annat vis.
Eller det är kanske fel ord, jag litar på alla mina vänner, men jag förväntar mej och kräver att han skall finnas för mej om och hur det än krisar precis som jag skulle göra för honom.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag kan bli arg/ ledsen/ besviken på honom men aldrig skulle fimpa honom för det.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag känner mej stolt över honom för att han är en del av mej.
"Familjekänslan" sträcker sej i att han till skillnad från mina vänner är väldigt olik mej på alla sätt å vis. Vi förenas i någon slags grundvärdering och i vår humor men i övrigt är vi väldigt olika.
Lillebror är bäst på att veta vad jag behöver!
Han vet när han kan muntra upp mej, ingen kan få mej att skratta som han, men han vet oxå precis vad han ska säga för att lyfta mej när jag mår dåligt eller peppa mej när det behövs.

Jag lärde känna Lillebror på jobbet när hans å min avdelning slogs ihop.
Mitt första intryck var att han var rätt högdragen och arrogant.
Men vi hör ihop och det märkte vi ganska snart och vår relation utvecklades till goda kollegor, sedan vänner och slutligen... för min del åtminstone... familj.
Jag har saknat en syskon och en bror sedan min biologiska bror blev sjuk och "försvann" ur mitt liv. Och även om vår bakgrund och familjeförhållanden är olika så delar vi en slags ensamhet. Den ensamheten och det tomrummet har nog varit avgörande för hur det blivit.

Puss/ Asta

Bildresultat för vänner

1 kommentar:

  1. Fint svar. Jag är som du, några få vänner / familj som fyller olika funktioner och roller för mig. Kram Helena

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare