fredag 8 mars 2013

Om jag gillar män?

Om jag tycker om män?
Jo vars. Visst gör jag det.
Jag älskar min make. Min pappa. Min son. Min "lillebror."
Älskade min morfar, min svärfar.
Jag kan hänfört förlora mej i ett par mörka ögon en stund eller två.
(Särskilt om de sitter på en stor man med mörk skäggstubb och lite "stark nallebjörns utstrålning.")
Jag tycker om många manliga egenskaper. Imponeras av händiga män. Av min egen makes inställning "hur svårt kan det va" om saker han tidigare aldrig har gjort.
Jag har många manliga förebilder och "idoler."
Jo, jag tycker om män.

Men jag litar generellt sätt inte på män jag inte känner.
Jag känner mej ofta kritiskt och föraktfullt granskad av dem.
Jag känner mej obekväm tillsammans med män som jag inte känner.
Å jag skulle (som singel) aldrig följa med en främmande man hem.

Jag har goda skäl till att inte lita på män.
Jag har i hela mitt liv fått den känslan bekräftad.
Lärt mej det den hårda vägen och är nu mera vad man skulle kunna kalla för (lite överdrivet) streetsmart.

När jag var barn blev jag uppklämd mot en vägg av min ingifta morbror.
Fick hans tunga inkörd i munnen och hans händer på min kropp.
När jag var barn å sov över där kunde han komma in på natten å ta på mej medan jag förskräckt låtsades att jag sov.

Jag blev flera gånger smekt eller klappad i rumpan, fick höra opassande kommentarer om min kropp av kompisars pappor redan när jag var kanske 10-11 år. 

När jag var 12 år blev jag våldtagen av en kille som var 18-19 år och som jag var jätte betuttad i och smickrad över hans uppmärksamhet.
Han å hans jämnåriga kompis band fast mina armar å ben och turades om att ta för sej. I alla hål. Medan jag hade en kudde för ansiktet att skrika i.
Efteråt klappade de om mej, sa att "de bara skojade" och att "jag ju varit med på det."
Sen blev jag hemskickad för det kom andra tjejer som DOM var kära i på riktigt.
Då fick inte jag störa mer.
Jag var vuxen innan jag förstod vad jag varit med om. Ett brott.
Jag var vuxen innan jag slutade skämmas. Jag berättade inte ett ord för någon då.
Däremot skämdes jag å kände mej billig när jag mötte de här killarna som alltid flinade mot mej. Föraktfullt.

Jag var 12 år när jag å mina jämnåriga tjejkompisar hängde hemma hos medelålders män som ständigt hade porrfilmer på tv. Som kladdade på oss småtjejer. Men vi fick nånstans att hänga, vi bjöds på sprit och cigaretter.
Några av mina (lika unga väninnor!!!) hade sex med dessa karlar för nån hundring eller så.

Jag var 13 år när jag liftade med en gul sportbil och en vuxen, kanske 40 årig man, som jag inte kände.
Han körde mej inte dit han lovat utan istället ut i skogen där han förklarade för mej hur länge sedan det var han varit med en kvinna och hur kåt han var.
Hur jag tvingades hjälpa honom att masturbera med en ända tanke i huvudet... att inte bli mördad.

Jag blev destruktiv och levde farligt. Utsatte mej för risker och förnedring.
Gång på gång efter det.
Tills jag som 15 åring träffade min blivande man och långsamt började arbeta upp min självkänsla.
Låååååångsamt... jag är inte där än, men jag har i alla fall vett på att värna det lilla barn jag en gång var och att idag aldrig utsätta mej för risker.
Min man lärde mej att det finns bra män!

Sen är det sånt där som jag antar de flesta kvinnor varit med om.
Sexuella inviter av taxichaufförer, väninnors män som gör närmanden, sexuella trakasserier på arbetsplatser. En hand där, en pressande kropp där.
Granskande blickar uppifrån å ner. Kommentarer om att "säkert vara lätt att få i säng" osv osv osv.

Ja, jag gillar män.
Men jag litar inte på dom.
Inte ett skit.

Puss/ Asta

10 kommentarer:

  1. Det blir så starkt när man läser, vad du gått igenom. Vad inget barn ska behöva gå igenom. Tyvärr så kan jag bara bekräfta din historia som min egen, för även jag har varit där. Det har vi ju avhandlat innan. Det sätter spår, att alltid vara misstänksam och vänta in det där man redan vet. För mig är sedsamma vanliga män med fin yta farligast. De var farligast i min barndom och är det ännu. Bad boysen vet man redan att de är öppet farliga, men de andra har ett djup som kan vara fruktansvärt illa. Därför föredrar jag alltid dem som är öppet som de är, för där lurar man sig inte i alla fall. Vet inte hur många gånger man som barn var på kalas eller övrigt och blev kladdad på av dessa vanliga slätstrukna familjefäder. Usch! Starkt och bra inlägg. Kram och du har gjort en fantastisk resa ändå!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej vännen. Vi delar i mångt och mkt sånt som ingen av oss borde ha upplevt, sen har vi tacklat det olika. Jag förstår hur du menar, tänker även på ditt inlägg om den svenska killen du nätflirtar med och hur du föraktar det vanliga å vardagliga där. Förstår hur du menar, men tänker att det är precis det du borde unna dej. Det är ju på nåt sätt det som du försöker göra om bad boysen till.
      Sen att det kanske inte KLICKAT med just han, det är en annan grej.
      Kram

      Radera
  2. Det här var jobbigt att läsa. Förstår verkligen att du inte litar på män. Inser själv vilken tur jag haft. Inget barn borde få behandlas så. Klart det sitter i och gör en misstänksam...../ Magdalena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det borde verkligen inga barn göra. Men väldigt många flickor delar ändå liknande upplevelser. Så ja... jag misstror män som jag ännu inte lärt mej lita på.

      Radera
  3. Din berättelse berör mig verkligen! Kan inte ens föreställa mig hur det är att gå igenom det du har gjort! Fyy! Är lyckligt ovetande om hur det är att vara med om något av det du räknade upp.... Jag har väl haft tur på livets väg helt enkelt... Som jag skrev i mitt eget blogginlägg härom dagen, jag har enligt ett medium haft mina jobbiga erfarenheter i tidigare liv, i detta Livet ska finnas där för andra. Du är en stark kvinna som imponerar på mig! <3 Kram Mariah

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mariah.
      Vet inte om jag tror så som du säger, jag tror att alla liv bjuder på sött å salt och att vi skall lära oss nya saker.
      Eller så har vissa bara tur å andra inte.
      Jag tänker inte på dej som nån "gammal själ"... snarare "en ung själ". Det är varken en komplimang el en förolämpning utan bara min känsla av dej så som jag lärt känna dej genom åren här på bloggen. Kanske för att du levt ett skonat liv? Vilket du ju ska vara tacksam över.
      Kram

      Radera
  4. Fy fan. Ursäkta att jag svär, men fy fan. Att det finns så (många) vidriga människor som kan utsätta barn för sådant. Man blir alldeles uppgiven är att historier som dina inte är ovanligare än vad de är. Är ledsen att den lilla tjej som var du fick gå igenom det...
    Kram Elin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. Om det bara varit jag. Men väldigt många kvinnor har varit utsatt, om inte för rena sexbrott så för grova anspelningar och övertramp. Usch!
      Kram tillbaka vännen.

      Radera
  5. Usch vad illa berörd jag blir av att läsa detta, så jävla arg på män som tagit för sig på det här sättet och utsatt dig för såna vidriga saker. Jag har varit med om liknande saker och precis som du gillar jag män men litar absolut inte på dem och kommer nog aldrig göra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det gör mej ledsen att du delar mina erfarenheter. Tyvärr är det ju många, många flickor/ kvinnor som gör det. Sitter man å talar förtroligt på tjejfester el så så har nästan alla nåt att berätta.
      Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare