Önskeinlägg av Lisa W, Något jag verkligen ångrar

 

Minns ni när jag bad om önskeinlägg för några veckor sedan?
När ni som läsare fick önska ämne på inlägg eller fråga något ni vill veta.
De börjar sina nu, så ni får gärna komma med fler frågor/ önskningar.
Nya läsare, gamla läsare, ni som brukar kommentera, ni som aldrig gör det...
KOM IGEN, våga fråga. Släpp sargen :)
Man kan ju fråga anonymt oxå om det känns bättre.

Att jag sparat detta önskemålet från söta fröken Lisa W beror inte på att det är dåligt eller ointressant på nåt sätt, tvärtom.
Det är svårt.
Svårt att stå för sina synder kanske, men framför allt, svårt var jag ska lägga ribban. Hur mycket jag kan berätta, av hänsyn till andra osv. 

Alla har vi väl skelett i garderoben.
Skulle jag bli toppolitiker någon gång skulle jag innan journalisterna satte igång att snoka erkänt på förhand att jag betalat svart, kört för fort, kört bil med körförbud, köpt hembränd sprid, använt illegala berusningsmedel som ung. Snattat. Inte betalat tv-licensen.
Det mesta av det där preskiberat.
Det är väl inget så där som jag går runt och verkligen ångrar. Inget som jag räknar med att ställas till svars för vid himleporten en dag.
Inte heller ångrar jag hur livet blev.
Att jag utbildade mej sent i livet, att jag skaffade barn tidigt.
Jag ångrar inte val av make eller yrke.
De flesta stora val man gör i livet innebär fördelar... och naktdelar.

De flesta av mina stora synder, alltså svåra eller oförlåtliga saker jag gjort, gjorde jag som mycket ung.
Jag var tex en osäker själ som barn... i ett gränsland mellan de utstötta och de accepterade som för att stärka min egen position svårt mobbade några tjejer i klassen i 5:an, 6:an, 7:an. Det har jag skrivit om tidigare, för länge sen.
Kanske i sej värt ett eget inlägg?
Min utsatta position är absolut inte något försvar för de hemskheter som jag utsatte dessa flickor för, vars liv måste ha blivit hemskt till följd av mej och andra plågoandar, men det är kanske en förklaring. En förklaring man måste våga se när man arbetar med skolfrågor.
Två av tjejerna har jag fått tillfälle att be om ursäkt.
Den ena accepterade fullt å fast, den andra var mer tveksam men uppskattade min ursäkt.
En tredje flicka som många, där ibland jag, gick väldigt hårt åt tog flera år senare livet av sej.
Jag träffade henne något år innan, som 17 åring när jag var gravid med min första dotter, och hon HATADE mej uppenbarligen och attackerade mej på en spårvagn med skrik å slag.
Det gör ont. Självklart jätteont att ha varit en del i hennes lidande och hur det sen gick för henne.
Det går inte att förändra, inte att göra något åt.

I samband med att jag var mycket ung och nybliven mamma svek jag två för mej närstående barn som jag visste utsattes för misshandel och sexuella övergrepp.
Mmmm. Den är tung.
Den kommer jag absolut få stå till svars för.
Även här finns "förmildrande omständigheter"... det fanns vuxnare människor i min omgivning som inte ville anmäla, det fanns en hotbild om jag gjort det, de utsatta barnen hade antagligen förnekat och någon annan släkting hade inte bekräftat vad vi alla visste.
Å jag var ung. Med små barn. Men ändå...
Jag skäms för det bristande civilkuraget. Gjorde då. Har gjort sedan dess.
Båda de här barnen for mycket illa. De är vuxna nu. En av dem är en katastof för sej själv och sitt liv.

Å självklart finns det fler saker.
Jag har svikit min man på olika sätt. Jag har svikit en nybliven vän.
Kanske oxå mina barn oavsiktligt.
Jag har varit överjävlig mot mamma. Jag var alldeles för sträng å lynnig mot min första hund.
För detta är jag ledsen. Men har ändå stått till svars för.
Ångrat. Bett om ursäkt.

Uff. Tungt inlägg.

Puss/ Asta

Ps. Jag har som vuxen kallat en äldre granne för "gubbjävel" oxå.
Men det ångrar jag inte så mycket :)