"Slå inte hunden"

 

Denna text hade jag som plansch i mitt flickrum när jag var liten.
Minns att jag tyckte den var så klok och att jag tänkte att "Ja, SÅ är det."
Antingen är det jag eller oxå samhällets syn som har förändrats på hund för idag är väl detta knappast några "klokheter" utan snarare någon slags ministandard på hundägarskap.
Vem låser in eller slår sin hund idag? Vem finns inte hos den om den är sjuk?

Jag lever med min hund i symbios. Vi är i stort sätt alltid tillsammans om vi bara kan.
Människor som säger att "man blir så bundna av en hund för man kan inte åka på semester" vet inte vad de pratar om.
Det är väl det minsta problemet, det är alla andra 51 veckorna på året som man varje dag måste prioritera sin hund.
För mej är det ingen uppoffring. För mej är det livet. Ett liv utan hund vore ett så mycket fattigare liv.

Gottfrid är näst barnen det finaste jag har.
Jag vet att tiden är till skänks och att han förmodligen kommer att dö före mej men jag hoppas att det dröjer länge, länge än.
När jag miste Märta i januari så ville jag den närmsta tiden inte leva längre.
Dagarna när vi vakade över henne innan och de närmsta dagarna efter att hon dog har flutit ihop till en gröt av sorg å tårar som jag inte minns mycket av.
Vi hade madrasser över hela köksgolvet och där låg vi... jag, Gottfrid å Mini.
Slumrade, grät, pratade minnen.
Jag lovade mej inför köpet av Gottfrid att denna gång älska mer lagom, fästa mej mer lagom.Men hur gör man det?!
Hur har man en liten valp om sej å kring sej och stänger av hjärtat nånstans på hälften? Det går ju inte...

Gottfrid är min gudasände. Min räddning.
Han har fått mej lycklig igen.
Jag älskar honom mer än vad jag med ord kan uttrycka.

Kanske står jag honom ännu närmare än Märta.
Det är svårt å onödigt att gradera det där.
Märta var min bästa vän, min själsfrände, mitt ankare.
En sierska har sagt att hon var en gammal själ och att vi har levt många liv tillsammans. Kommer att leva många liv tillsammans.
Hon är min skyddsängel, ibland i fysisk form, ibland i mer andlig form.
Men hon är alltid nära mej och jag känner det... jag känner henne runt mej i allt jag gör.
Därför sörjer jag henne inte längre, jag kan sakna henne... sakna hennes trygga lugn, hennes muskulösa nacke att vila mitt huvud mot, hennes tunga huvud i mitt knä... men jag kan inte sörja, för hon är här.Gottfrid däremot han är inte min trygghet, inte mitt ankare någonstans.
Han är min prins, mitt gullefjun, min lillkille.
Han är mammigare än allt annat, jag är hans ALLT.
Han är min bebis som ligger tätt intill mej på natten.
Vi är i symbios.

Puss/ Asta