Allas vår Ergo har startat rörelsen 10i1 som står för gemenskap.
Ett statement för att vi som innesluter är fler än de som utesluter.
Jag har varit å lyssnat till Monica två fredagar. Känt mej stolt i magen över att hon är vår bloggsyster och över att få vara del i ett sådant sammanhang.
Ergo är i sitt språk, både där på torget och i sina kommentarer när hon hos mej bemöter Sd's folk väldigt respektfull i tonen. En politiker.
Många har uppmanat mej att ge mej in i politiken.
Men jag är för hetsig. Jag är för arg.
Jag kan inte "välkomna alla, respektera alla."
Jag känner mej väldigt mycket som Rut i Änglagård.
Ni vet i första filmen när hon med sitt symötesgäng ångar upp till Änglagård och möter alla konstnärliga själar.
När hon intrigerat säger "Ni hör inte hemma här. Ni. Är. Inte. Välkomna" och hytter med pekfingret.
Fast mina ord är inte riktade till bögar, transor och kvinnor i lack å läder.
Min vrede är riktad mot inskränkthet och rasism.
På gott å ont är jag en känslosam människa.
Jag har nära till alla sorters känslor.
Ilska, sorg, kärlek, glädje.
Å jag är transparent i min person. Det syns vad jag känner.
Sedan en tid tillbaka är jag förtroendevald inom vårdförbundet.
Jag har ännu inte riktigt kommit igång. Jag gick grundutbildningarna, blev dålig förra vintern och det fackliga lades på is. Nu är det tänkt att jag ska ta upp det igen.
Man skulle kunna tro att jag med min socialdemokratiska själ å mitt patos för orättvisor är som klippt å skuren för fackliga uppdrag.
Det trodde jag faktiskt själv. Innan. Att buga för överheten eller att hålla inne med vad jag tycker är inte min grej.
Men faktum är att jag precis som med politiken känner mej allt mer tveksam.
Så väl politiska uppdrag som fackliga kräver att man underordnar sej rörelsen och en mängd formalia.
Det kräver god och försiktig ton. Det är en massa arbete i det tysta.
Jag har inte riktigt den goda tonen eller det tålamodet.
Jag är kanske född för sent och skulle gjort mej bättre när det var krig på barrikaderna.
Puss/ Asta
Jag önskar att jag oxå kunde vara där och lyssna på Ergo. För hennes politiska sida är så medkännande att det märks även genom en text på en blogg. Och jag är som dig fast tvärtemot. Jag kan vara så pedagogisk, resonabel och tydlig i frågor som inte engagerar mig. Men när jag engagerar mig, och andra har en annan åsikt, då blir jag tyst. Jag drar mig tillbaka, förstummad över andras "galna"åsikter... Så kan en inte vara när en ska vara politiker och driva sina frågor...
SvaraRaderaFina väninnor och bloggsystrar! Så många vackra ord!! Helt förstummad blir jag - och väldigt oförtjänt är det. Jag är jag. Det är tillsammans vi är fler! <3 A - tack för att du varit där båda fredagarna, jag blir jätteglad av att se dig där! Freja - jag vet att du är med oss i tankarna och i hjärtat.
SvaraRaderaDet här med att uttrycka sig i politiken/facket: det finns plats för det också. Men jag brukar försöka spara på de gånger, just för att NÄR jag höjer min röst skall man förstå att jag menar allvar. Så man kan väl säga att jag har tämjt min lågande flamma - och lärt den att explodera när jag som mest behöver den. Förmodligen på bekostnad av lite själsro…
Kramar till er båda! Och A - nu planerar vi in när vi skall ses!!!