Idag borde vi ha ätit semlor och öppnat paket.
Firat världens finaste tjej.
Nu blev det inte så.
I drygt ett år har Märta varit borta.
Ibland går det bra. Ibland är saknaden fortfarande rent fysisk.
Jag vill tro att hon är med mej i en andlig form.
Jag vet inte hur jag överlevt.
Här kommer några bilder som visar lite vem hon var och hur jag alltid kommer minnas henne.
Märta mitt hjärta. Min själsfrände.
Du fattas mej.
Märta fyller 7 år.
Envis som synden själv. Hon visste vilket håll hon ville gå. Å vilket hon inte ville gå.
Det var hon å jag. Vi var en enhet. Märta och Asta. Asta och Märta.
Livsljutaren Märta
Tanten min
Trädgårdsarbete var hennes specialitet. Gropen hon grävde går halvvägs under altanen.
Min ledstjärna. I hennes ögon rymdes all värdens visdom.
Storasyster Märta.
Tack för allt du gav!
Puss/ mamma
Bävar för den dagen jag måste gå vidare utan honom. Men på något sätt så kommer det att gå... det gör det ju... Är nog mer rädd för att det blir jag som lämnar honom. Vem kan älska honom som jag? Vem skall ta hand om honom som jag gör? Hur skulle han klara sig utan mig? Antagligen jättebra. Men den rädslan skrämmer mig otroligt!! Min lille prins ensam utan mig, sin mamma. Vi behöver varandra jag och min pojk! Hur skulle han kunna förstå att jag inte valde att gå...
SvaraRaderaJag skulle kunna ta honom om det gud förbjude hände dej nåt. Jag lovar att jag skulle älska honom som du. Kram
SvaraRaderaHahaha gubben då? Den tvåbente alltså?
SvaraRaderaOroa dej inte för honom. Det är jag som bestämmer här
SvaraRadera