Spring i benen

Det var i oktober jag gav upp löpningen. Även under slutet av augusti och september hade jag svårt att finna motivationen.

Jag har varit så sur på mej själv över det där. Att jag kämpade så och sen bara la ner.
"Så som jag alltid gör."
Trots att min astma blev så mycket bättre. Trots att mina ben och min häck blev så mycket snyggare. Trots att jag gillade det, gillade att göra något som för mej var svårt å som jag fixade.
Det har grämt mej. Hela vintern.
Jag har knappt vågat formulera för mej själv att ta tag i löpningen igen.
Börja om från början. Med att lufsa 100 meter, gå tills pulsen gick ner, lufsa 100 meter till...

Så i lördags gav jag mej ut. Taggad men skraj.
Å faktiskt gick det bättre än förväntat. Helt från start var det inte.
Jag sprang relativt enkelt (men långsamt) 3,5 km.
Idag sprang jag igen. 4,1 km. Något fortare.
Skit samma. DET är inte mitt mål just nu.

Min plan ser ut som följande...

Denna veckan: Springa 2 gånger. Längd och tid oväsentligt. Det är att komma ut som är det viktiga.

Nästa vecka: Springa 3 gånger. Längd och tid oväsentligt.

Vecka 3-5. Springa en halvtimma per gång och försöka springa lite fortare.

Träningsverken från i lördags var igår inte nådig vilket ju ändå är ett kvitto på att trots att jag inte springer mkt fortare än när jag powerwalkar så arbetar jag med andra muskler. Muskler som allt för länge legat i träda.
Fram på låret, bak på låret, insidan av låret och längst ner i buken.

Jag är på gång och jag jämför mej inte med någon annan. Jag motar bort alla tankar på folk som lätt som en plätt springer milen på under timman. Jag är jag och det är bra nog!
Häng på!

Puss/ Asta