Dubbelt bubbel

Trött. Trött. Trött.
Precis hemkommen efter ett kvällspass på arbetet där jag fick jobba över trots en hel del hjälp från snälla kollegor.
Det är mer vana än undantag just nu. En galen stressnivå som följer med mej hem i form av att ha svårt att varva ner och i hög puls.
Det är över lag "tungt" på avdelningen just nu och kanske i synnerhet på den gruppen där jag fastnat men det beror inte bara på det och här kommer nåt tudelat in, något som jag även är glad över.

Sedan... jag vet inte hur länge, ett par månader? Lite till? så har jag hittat tillbaka till glädjen och stoltheten över att vara sjuksköterska. Nåt som jag tappade i samband med min utmattningsdepression för två år sedan och inte riktigt fått tillbaka förrän nu.
Men numera tycker jag om mitt jobb igen, jag tycker om mina patienter och jag tycker oftast att det är roligt på jobbet trots stressen.

Jag vet inte om mina kollegor märker så stor skillnad, kanske ingen alls men jag känner en stor skillnad och jag märker det på mina patienter. Jag märker det i närmare samtal, i mer beröm och i fler situationer när patienterna och jag blir berörda av varandra.
Jag lägger mer tid på dem, vilket i och för sej resulterar i mer övertid eller mer stress för att hinna sluta i rimlig tid. Jag bryr mej mer om samtalen trots att jag inte har tid.
Jag känner att mina kollegor blir mindre viktiga, nej inte på ett negativt sätt, jag tycker om flertalet och vissa av dem är fortfarande nära vänner men den tiden, de åren, när jag inte tyckte jobbet var så kul så la jag kanske den lilla extra energin på att kollegorna skulle gilla mej, på att prata med dem å mindre tid på patienterna. La mer tid på att "hjälpa undersköterskorna" och hålla dem nöjda.
Mat, rena blöjor och mediciner fick patienterna men engagemanget... det riktiga engagemanget var mer sällan där.
Hur ska jag uttrycka det?
Jag är i högre grad på jobbet för patienternas skull igen.
Jag var ingen dålig sjuksköterska då. Få patienter var direkt missnöjda men fler patienter är nöjda nu.
För tiden till samtal, till kroppskontakt, till att göra det lilla extra eller försvara patientens vilja gentemot ibland läkarnas vilja att utreda eller anhörigas vilka gör skillnad.
"Var patientens advokat" fick vi lära oss i skolan. "Tro på patienten, stå på patientens sida."
Sånt.

Jag är ofta så oerhört trött. Det har blivit bättre sedan jag började med D-vitaminerna inbillar jag mej i alla fall men fortfarande oerhört trött. Stressad. Ont i nacken. Törstar och kommer på att jag inte druckit sedan i morse. Känner igen symtomen från innan jag blev sjuk.
Men samtidigt denna glädjen till jobbet.
Det är dubbelt.
Att igen få känna stolthet över sitt yrkesutövande är så viktigt.
Å självklart hänger det där ihop.
För känner man att man gör ett gott jobb, om man får respons på att man gjort ett gott jobb.
Att ens tankar och planer för patienten tas på allvar, att man kan mötas i nära möten som lämnar en berörd det ökar självkänslan och tillfredsställelsen.
Precis som det är tvärt om. Har varit tvärt om. Att min brist på mental och känslomässig närvaro spätt på att jag tröttnat och velat bort.
Uppåtgående eller nedåtgående spiraler.
Min är uppåtgående trots att kroppen kanske inte håller med.

Till er som orkat ända hit i mitt bluddrande... Jag har varit skitdålig på att besvara kommentarer på bloggen det sista. Jag läser dem alla och jag funderar å vill svara.
Idag fick jag tex en som blivit ledsen över mitt inlägg om pillertrillande tanter som känns viktigt att besvara. Jag fick en av en Sd väljare som jag oxå vill bemöta. Ja, alla era tankar.
Jag läser och jag SKA svara. En blogg utan dialog är skittrist.
Men ikväll orkar jag inte. Axlarna värker, ryggslutet värker, Gottepojken vill ha mammamys å hjärnkontoret fungerar inte riktigt som det ska.
Ha tålamod med mej. Särskilt du som jag gjorde ledsen. Okej?

Puss/ Asta