En patriots tankar om valet

... För jag vill leva, jag vill dö i Norden Sverige...

Jag älskar mitt land. Jag är stolt över Sverige och över allt det som är att betraktas som "svenskt."
Jag blir tjock i halsen när nationalsången sjöngs på svulstiga idrottsarrangemang och jag kan bli tårögd av att lyssna på texter som beskriver vårt land, så som "Vintersaga" med Monica Törnell eller "Det här är mitt land" med Mikael Wiehe.

Jag skulle aldrig lämna det här landet för att bosätta mej någon annanstans om jag inte var absolut tvungen.
Här är mitt folk, mitt språk, min kultur, mina årstider, min kärvhet, min laglydighet, mitt lagom, min mellanmjölk, min blyghet.
Jag tror att jag delar den känslan med väldigt många andra människor.
I den bästa av världar, där demokrati, fred och rättvisa råder. I ett land där ingen svälter eller förföljs.
Där man är född och uppvuxen, där vill man bo och leva.
Äventyrslusta, behov av att komma bort, kärleken kan få människor att frivilligt bosätta sej i någon annan del av världen, men väldigt många längtar till slut hem.
Till sitt och de sina.

Många Sverigedemokrater menar att så här får man inte lov att säga idag. Så får man inte lov att tycka.
Det är sånt bullshit, för det får man visst!
Jag har alltid sagt det, alltid känt det och ingen har någonsin kallat mej för rasist.
Skillnaden mellan mej och en Sverigedemokrat (ja det finns många, men den mest basala) är att jag trånar inte efter ett Sverige som varit, jag inser å tycker om att ett land, ett språk, ett folk utvecklas å förändras.
Andra kulturer försvagar inte det svenska i mej, hotar inte mitt arv, det berikar mej och för mej framåt.
Jag anser inte heller att man måste vara blond, blyg å blåögd för att få kalla sej svensk.
Mitt hjärta bubblar över av stolthet över Olof Palme. Astrid Lindgren. Peter Forsberg. Zlatan Ibrahimovic.
Sverige är en solidarisk stormakt och över det är jag stolt.
Vi är ett av världens rikaste länder, få länder är så trygga eller har levt i fred så länge som vi gjort.
Vi som är födda här, vi är det av slump. Ingenting har vi gjort eller åstadkommit för att förtjäna det.
Vi har ett solidariskt ansvar att hjälpa de få procent av flyktingar som flyr undan krig och förföljelse och hamnar i lilla Sverige.
För att det är vårt ansvar. Vår förbannade plikt.
Men också för att människor med andra erfarenheter berikar oss och förstärker oss som nation.
"Vad kostar en flykting?" diskuteras ofta.
Ja vad kostar en Norrlänning/ en rökare/ ett barn?

Valet i mars handlar inte om flyktingars vara eller inte vara.
Vi 87% ska inte gå i den fällan och låta Sd definiera vad valet handlar om.
Valet handlar om att finna en regeringsduglighet och en budget vi vill ha som land.
Det finns så många viktiga frågor. Avgörande för människors liv och vardag.
Miljön. En minskning av klassklyftorna. Återställande av trygghetssystemen. Jobben. Skolan. Vården. Feminismen.
Det handlar om vägar, om innovation, om järnväg. Det handlar om händer, om åldringar och om ett återupprättat förtroende för politikerna.
För flertalet av oss i detta landet är en minskning av invandringen ingen topp 10 fråga.
Låt oss inte gå Sd till mötes där. Låt dem inte få äga frågan.
Diskutera sådant som är viktigt för oss som nation i stället.

För...
"Det här är mitt land, det här är ditt land. Landet som tillhör dej och mej."

Puss/ Asta