Ibland tänker jag att jag har fel. Att jag förstorar eller förminskar. Att jag fastnar i mitt egna perspektiv.
Framförallt händer det när jag grälat med någon. Jag kan vara arg, ledsen och trött.
Det kan ha varit ett stort urladdande gräl eller det kan ha varit dagar av surande.
När energin börjar mattas av så kommer plötsligt tankarna på min egen skuld...
"Hur mycket har jag försökt?"
"Hur mycket har jag bidragit med?"
"Hen är ju ledsen, vilken del har jag i det?"
"Om jag bara hade/ om jag inte sagt."
"Okej, och vad gör DU då"
I nära relationer kan jag ändå se på det som en tillgång. Ett resultat av min förmåga att leva mej in i andras känslor och reaktioner och i min förmåga att vara analytisk.
Jag kan tänka att det är en bra sak. Även om det kostar på att slutligen vara den som får bära skulden eller åtminstone dela den.
Men den här osäkerheten kan även smyga sej på inom ämnen där jag egentligen är fullkomligt säker.
Plötsligt kan jag tänkta...
"Sverigedemokraterna kanske inte är sååå farliga ändå."
"Sverige kanske inte klarar att ta emot fler flyktingar just nu, det stockar sej redan på asylboendena."
"Det bästa kanske ändå vore att Alliansen fick fortsätta nu när de har ångan uppe?"
"Kanske är den romantiska solidariska synen på solidaritet något som hör till det förgångna, kanske fungerar det inte längre. Kanske borde jag bara acceptera och skaffa fler privata försäkringar."
" Även om Sverige upphörde NU med all konsumtion, all bilkörning, all elanvändning så skulle det knappast märkas för den globala miljön så varför källsortera och ha sej?"
Typ så.
Jag puttar undan alla sådana tankar som nonsens. Som nån märklig reaktion i mitt psyke.
Jag har ju svar på alla de där frågorna och påståendena som jag bemöter andra.
Likväl kan sådana tvivel dyka upp och få mej att känna mej... ja, nästan lite falsk... när jag argumenterar hårt mot någon som uttrycker samma sak.
Jag tänker att det kanske inte är dåligt?
Att det precis som med relationer handlar om att jag är väldigt analytiskt lagd och att andra människors åsikter inte lämnar mej oberörd även om de inte får mej att ändra ställning.
Det kanske inte är att vackla utan att faktiskt uppdatera och förankra inom sej.
Vad tänker ni?
Händer det er med?
Puss/ Asta
Ja absolut tänker jag så. Ofta tänker jag precis så som du beskriver, både i nära relationer men också i diskussioner om sd och politiken.till saken hör att jag ännu inte är så påläst och är lite av en nybörjare på det här med politiken för det har aldrig varit så viktigt för mig, som det är nu. Därför har jag svårt att bemöta de olika åsikterna andra tar upp. DET gör mig osäker, för många är så otroligt bra på att formulera sig, vilket jag inte är...men jag vet ju också hur mina värderingar ser ut och hur jag vill att vårt samhälle ser ut och då får jag lita på min egen tro att det är just det som är rätt.
SvaraRadera