Jul-hiss eller diss?

 

Lyssnade en liten stund på Karlavagnen igår som kunde sammanfattas som "Jul-hiss eller diss?"
Väldigt väldigt många människor verkar tycka att julen är hysterisk och jobbig, långt värre än vad jag brukar känna. Eller jag är i gott sällskap åtminstone.
Vilket  är så himla synd! Julen, om den görs "rätt" har ju all potential att vara en riktig mysstund.

Hur gör man julen rätt då?
Ja, enligt människorna som hörde av sej till Karlavagnen via samtal, mail, sms och sociala forum handlade det framförallt om kraven. Kraven på obscent många och dyra julklappar. Surfplattor, tvapparater, nya datorer, resor, smartphones och årets stora julklapp aktivitetsarmband.
Det handlade om tvång vilka man skulle umgås med, eller ensamheten som skulle uthärdas och det handlade om perfektionen i hemmet.
Nu är ju inte precis jag någon som ska banna folk över att de känner så, jag har mått dåligt oändligt många jular.

Men vem är det egentligen som ställer de här kraven på oss?
Är det våra barn? Våra vänner som vi jämför oss med? Reklam och massmedia?
Varför köper många så mycket saker och så dyrt?
Jag vet inte...
Förra året köpte jag för första gången bara till barnen plus vår secret santa då.
Det kändes konstigt, lite snålt och genant trots att alla barnen utom Mini tyckte det var helt okej.
I år. I år har något hänt med mej.
Dels har jag väl vant mej en smula. Nu är det andra året. Nu är det tradition.
Men det är oxå ett medvetande som börjar bottna i mej.
Hur mycket prylar vi egentligen har och hur lite andra har. Hur moder jord dignar under bördan.
Då känns det mer... orimligt.
Orimligt att delta i nån fånig tävling att den som köper flest julklappar vinner.
Därför får inte ens barnen särskilt många julklappar. Tre var.
Det räcker. Alla kommer att köpa till dem och de kommer...ändå... få berg av klappar som de är för små för att på riktigt förstå.
Julklappar till barnen när de är mellan 6-18 månader är ju faktiskt mest för min egen skull eller möjligen deras föräldrar.
Noah hade blivit lika glad för några kulörta band och Ängla för en burk sopbubblor.

Å städningen... kom igen. Vad spelar det för roll?
Egentligen?
Vi måste reclaima det fina med jul. Att samlas. Att sitta ner tillsammans. Att umgås.
Spela spel, se på tv ihop, äta gott.
Jag skulle gärna ha fler människor här. Vänner. Blanda frisk, låta vem som helst av dem man älskar komma. Hade det inte varit för maken som är mer... vad ska jag säga, restriktiv... så hade jag kunnat tänka mej att bjuda in några hemlösa med.
För det är väl så julen ska vara? Generositet är för mej nåt helt annat än att bräcka andra släktingar med att köpa till den som redan har för mycket. 

Jag fortsätter på att jobba med mej själv om att sänka ambitionerna. Det kanske tar några år att bli kvitt den där inre rösten men på sikt så... 

Puss/ Asta